Hundraåringen och Amadeus

Var och såg Jonas Jonassons Hundraåring på bio härom dagen och visst är det roligt att se en massa sörmländska sommarmiljöer och visst är Robert Gustafsson lysande i huvudrollen, men ursäkta, det här innehållet, vad handlar det om, egentligen?
Det bärande spåret, förutom att hundraåringen är på flykt undan sitt hundraårskalas på hemmet, är att att han i sitt tidigare liv gillade bomber och explosioner och att han som en följd av detta fick träffa en handfull diktatorer under mer eller mindre löjeväckande former.
Att sorglöst supa med Stalin och rädda livet på Franco och senare tjäna pengar på att sälja den spanske envåldshärskarens pistol, kan inte det karaktäriseras som ett glättigt försök att göra vidriga despoter rumsrena?
Om textförfattare Jonasson hade haft något annat uppsåt än att tjäna pengar hade han väl låtit Hundraåringen åtminstone försöka ändra på diktatorernas agenda och spara så många liv och lidanden som möjligt?
Istället för att larva med eller rädda livet på dem?
Jag bara frågar.

För övrigt tycker jag...
...att Johan Rabaeus gestaltning av den omåttligt avundsjuke Antonio Salieri i Amadeus på Dramaten är fullständigt storartad.