onsdag 27 april 2016

Gubbtennis på liv och död

-->

Lek och allvar. Krig och fred. Gubbtennis och Grand Slam-final. På en och samma gång.

”De ä inte så lätt å förklara för en som int begrip.” Så sa han, Ingemar Stenmark.

Just precis så känns det när jag ska förklara vad som händer med mig och många män när det vankas MATCH.

Man kan vara precis hur mycket kompis som helst – före och efter. Man kan vara fullt på det klara med att det är skitsamma vem som vinner – före och efter. Och man kan inse att det viktigaste med en gubbmatch i tennis är att man motionerar och har kul – före och efter.

Men så drar uppvärmningen igång och så börjar man snabbt ömsa skinn. Försöker han passera mig redan på inbollningen? Vad är det för larv? Det där ska han få äta upp…

Letar med ljus och lykta efter saker att gå igång på. Vad var det där? En nedlåtande blick? Underskattar han mig? Nu är du illa ute…

Hittar jag bara det minsta lilla att reta upp mig på slår adrenalinet, testosteronet och allt det andra i min hormoncocktail till med full kraft. Grrr…

I slutet av april brukar jag flyga med ett gäng tennisgubbar från Nyköping till Kroatien. Vi umgås, får några dagars doft av försommar och inviger utomhussäsongen.

Trevligt! Avkopplande! Och fruktansvärt jobbigt!

Den självutnämnde tävlingsledaren, vi kan kalla honom Peter Moore, sköter lottningen ensam på sitt hotellrum. Både i singel och dubbel.

För att om möjligt förbättra sina egna möjligheter i den interna turneringen brukar han rigga spelschemat så att jag och, vi kan kalla honom Jonny Bengtsson, möts i den första singelmatchen.

Jonny och jag är yngst i gänget och ungefär lika bra. Peter Moores tanke är förstås att vi ska ta kol på varandra direkt, så att han kan träda in när vi lekt rommen av oss.

Ifjol höll uppsåtet på att lyckas. Jonny är också en riktig vinnarskalle. En sådan där som gör allt för att vinna ett parti Fia eller en gruspremiär i Kroatien.

I fyra och en halv timme (4,5) nötte vi på i gassande solsken. Vid ett tillfälle hängde vi mot staketet helt utpumpade efter ännu en galen bollkamp. ”Ge dig någon gång”, pustade jag. ”Aldrig”, frustade Jonny.

Varför ta ut sig så när man är 57 år? För att vinna en tennismatch som egentligen inte betyder någonting? De där ä’, som sagt, svårt å’ förklara för en som inte begrip.

Hur det gick? Jag vann, med 7-6, 6-7, 7-6. Och senare hela singelturneringen, trots Peter Moores riggade lottning.

Nu har det gått ett år och vi är här i Biograd igen. Är du revanschsugen, Jonny? Är ni beredda Peter, Totte, Lasse och Bank-Uffe?

Det är jag!

fredag 1 april 2016

Slalom i Chamonix och Malmköping


Sitter i en klinisk bar på Arlanda och väntar på en försenad avgång till Geneve. Sippar på en lager och tuggar en svindyr grillad skinkmacka.

Runt omkring sitter världsmedborgare och wannabes och knappar på sina datorer och mobiler och ser så där lagom märkvärdiga och viktiga ut och jag tänker:

Vad har jag här att göra?

Aldrig tidigare har så många flugit så mycket som just nu. Upp och ner. Kors och tvärs. Hit och dit.

Spär på växthuseffekten? De flesta tycks inte bry sig. Jag och några till har ett molande gnag i samvetet. Men alla andra flyger ju, vad spelar det för roll om jag stannar hemma eller inte… Äh, man lever bara en gång!   

En ensam man i 50-årsåldern sätter sig vid bordet bredvid. Han har gjort vad han kan, och lite till, för att se så ung och fräsch ut som möjligt. För att synas och sticka ut.

En överarbetad nyklippt frisyr med en framtung lugg som oklanderligt viker åt höger med hjälp av spray eller vax. En orange märkesjacka som skriker lika mycket som han själv gör i sin mobil på övre-medelklass-stockholmska. En rejäl solbränna som ska dölja hans åldersrynkor, men som dess värre bara accentuerar dem.

”Ja tjena… Jag är på väg till Schweiz. Lite business och lite alpint vet du…

Mannen sneglar åt alla håll för att avgöra hur många som betraktar honom. När han kikar på mig blir han säkert besviken. Jag har en osviklig förmåga att fullständigt nonchalera amatörskådespelare av karaktären ego boy.

Människan är ett flockdjur. Har alltid haft och kommer alltid att ha ett behov av att positionera och rangordna sig. I förrgår största jordkulan, igår snabbaste hästen till kyrkan, idag ballaste flygresan.

Ju längre och statusfyllda resmål, desto bättre känns det att droppa destinationen på Facebook eller lagom högt över häcken så att samtliga grannar hör. Inte bara den man pratar med för stunden.

Den inre resan betyder inget, den yttre allt.

•••

Solen skiner från klarblå himmel över de franska Alperna. Där borta i horisonten ser Europas högsta punkt, det runda snöpösiga Mont Blanc, ner på de vassnästa uppkomlingarna runt omkring.

Väljer omsorgsfullt ut ett ställe i snön där jag kan ta del av den magnifika utsikten och skala min apelsin i lugn och ro, utan att riskera att få en av mina söner eller någon annan vildsint offpiståkande ungtupp i skallen.

Lägger skidorna upp och ned så att de formar en avlång bänk och sätter mig ovanligt stelt och klumpigt. Åldern, den höga höjden och de långa och bitvis branta pisterna har fyllt lårmusklerna till bredden med mjölksyra.

Märkligt, apelsinerna är alltid goare och saftigare utomhus. Och allra godast då man vilar i lugn och ro med sina egna tankar efter en kroppslig ansträngning med ett naturpanorama framför ögonen.

Så stor och grann och omväxlande den är, jorden. Så små vi människor ändå är…

•••

– Pappa, kan du skala en apelsin åt mig?

Dottern har aldrig gillat att åka lift. Men idag har det gått riktigt bra. Hon är rosig och glad och vi delar upp klyftorna i det soliga skogsbrynet bredvid backen.

– Vad god och saftig apelsinen är, säger hon belåtet.

Det har gått en dryg vecka. Nyss i Chamonix med de vuxna sönerna. Nu i Malmabacken i Malmköping med den tolvåriga dottern, för den relativa rättvisans skull.

Chamonix och Malmköping. Två olika planeter. Samtidigt två sidor av samma mynt.

Det beror liksom på hur man ser på saken. Och om man värdesätter den inre resan mer än den yttre.