Syresatt igen

Hallå där! Uffe Bertil är på väg hem igen efter att ha dominerat alptopparna i Mayrhofen, Österreich, i en vecka.
Nu överlämnar jag till mellansonen och säsongaren Nisse Laban att försvara de svenska färgerna, tills snön har smält på Pengen och Ahorn.
Just nu sitter jag och familjen sisådär en mil upp i luften, med Polen under fötterna.
Jag läser Mobergs Din stund på jorden, frun löser korsord och de tre ungarna spelar Uno.
Boken ställer titt som tätt livet på sin spets, backar bakåt, blickar framåt, reflekterar, summerar.
Jag tittar ner över det polska jordbrukslandskapet och funderar över mitt eget liv, sådant det kom att bli och sådant det kan komma att te sig framöver.
Man behöver grubbla ibland. Likväl som man behöver äta, sova och ha kul.
Som barn handlade mitt liv i stort sett bara om att ha kul. I småskolan var jag klassens clown. Att få tjejerna att skratta var kanske inte livets egentliga mening, men bra nära.
Nyss, på Münchens flygplats, fick jag en påminnelse om den där barndomskänslan när jag skulle betala whiskyn, cognacen och chokladen.
Jag lyckades nämligen få den snygga, men tillknäppta, tyska kvinnan i kassan att tappa fattningen.
Hon skrattade så högljutt och länge att jag för ett ögonblick var rädd för att hon skulle kissa på sig.
Hon sa:
– This chokolate cake is broken. Do you want another?
Jag sa:
– It doesn’t matter. My life has already broken.
Vad härligt det kändes att få en formell tyska att tappa fattningen så att alla omkring trodde att hon fått skrattfnatt!
Snuddade jag vid livets mening där på München airport? Kanske.
Fick jag kontakt med barndomen? Definitivt.
Sverige, here I come.
Med nytt syre i kropp och själ!

Livet - den röda tråden

Jaså du skriver krönikor och bloggar? Vad skriver du om?
Allt och inget. Högt och lågt. Brett och smalt. Musik och politik. Ishockey och teater. Vinter och sommar. Arbete och fritid. Fakta och känslor. Viktigt och oviktigt.
Lägg av. Du har väl en röd tråd? Folk vill ju veta vad de ska få? En skriver om politik. En annan om sport. En tredje om ny teknik. Fattar du?
Du vill alltså ha en röd tråd. Okej. Jag skriver om livet. Och i det ryms rätt mycket. Från gödselstacken till utrikesdebatten i riksdagen. Ungefär så.
Du skulle nog vinna på att rikta in dig på en specifik målgrupp.
Jaså. Jaha. Men du, jag tror att jag kör på som jag brukar.
Du lyssnar inte så mycket på andra, va?
Jodå, det händer ibland...
Men inte på mig?
Nix.

Facit om svininfluensan

Svenska Dagbladets suveräna medicinreporter Inger Atterstam har inlett en granskning av svininfluensan och massvaccineringen.
Tidningen har bland annat tagit del av en massa mejl som skickats mellan myndigheterna, där det bland annat står att läsa att "läkarna måste förstå att massvaccineringen är mer affärer och politik än sjukvård."
Själv insåg jag tidigt att massvaccineringen var en av läkemedelsindustrin iscensatt masspsykos och varken jag, min fru eller våra barn vaccinerade oss.
För det fick vi en hel del spott och spe av vänner och bekanta, läkare, skolsköterskor med flera.
Med facit i hand visade det sig att svininfluensan var lindrigare än en vanlig säsongsinfluensa och att vaccinet gav allvarliga biverkningar i form av narkolepsi.
Tror ni att någon av alla som kallade mig och min fru för osolidariska bett om ursäkt eller gett oss cred för att vi faktiskt var rätt ute?
Nix.
Men skitsamma. Det viktiga är att vi inte var några flockdjur.
Att vi TÄNKTE SJÄLVA!

För övrigt tycker jag...
...att det är skamligt att nästan alla medier och journalister hjälpte läkemedelsindustrin och myndigheterna att skrämma sans och vett ur folk i samband med svininfluensan.

I-landsproblem

Dagens i-landsproblem:
Man går ur bilen och trär händerna fulla med kassar och grejer och när man sedan släpat sig fram till ytterdörren och efter mycket bestyr lyckats byngla över allt i ena handen, varför ligger då nyckelknippan ALLTID i fel ficka?

Vila i frid, Stig Vig

Jag var drygt tjugo och åkte omkring och sålde Pågens-limpor till butikerna i Eskilstuna och Strängnäs med omnejd. Jag tjänade skapligt och hade en trofast flickvän och många justa polare och det mesta var väl okej men det fanns ändå en krypande känsla att det började bli dags att kliva vidare.
Mitt i den där jag-borde-nog-söka-in-på-högskola-perioden hamnade jag på en mellanölsindränkt förfest i en studentkorridor i Uppsala där pipröken var fränare än Thorbjörns Fälldins och där brudarna var svåra och intellektuella och där det satt en långhårig snubbe i ett hörn och spelade Dag Vag-låtar på en sliten elgitarr.
Sen gick vi vidare till någon nation som kan ha varit Norrlands eller GH och såg Dag Vag live och jag föll pladask för Stig Vigs pratsång och för hans naiva men smarta texter och för reggae på svenska och för det festliga studentlivet i största allmänhet.
Många år senare monterade jag upp min gamla skivspelare och placerade en back LP i mellansonens tonårsrum ovanpå garaget. Han skakade på huvudet åt den ålderstigna och för honom obegripliga stereoanläggningen och sa att "farsan, det spelar ingen roll hur bra du säger att de där gamla plattorna är, jag kommer i alla fall aldrig att lyssna på dem".
Några månader senare kom han in i köket och sa att han hade börjat gilla de där Dag Vag-plattorna och att de skulle spela på Fasching i Stockholm kommande fredag.
Så han och åkte dit och diggade Dag Vag och det spelade ingen roll att Stig Vig, Zilversurfarn, Tage Dirty och de andra hade grånat och var gamla som gatan, det var precis samma gung och sköna känsla som den där kvällen för drygt 30 år sen i Uppsala.
Härom dagen dog Per Odeltorp (Stig Vig) 63 år gammal och Dag Vag har gjort sin sista spelning.
Men plattorna och låtarna lever kvar. Och minnena.
Vila i frid, Stig Vig och Dag Vag.

För övrigt tycker jag...
...att följande textsnutt ur låten II D från albumet Palsternacka (1980) sammanfattar låtskrivaren Stig Vig rätt bra: Vad är dröm och vad är verklighet, finns det nån som egentligen vet?

Våren gror i talgoxarna

Hela förmidda'n har jag suttit här inne på kontoret och jobbat.
Och så går jag ut ett kort ärende och så hör jag att luften plötsligt är full med kvittrande talgoxar.
Det måste vara ljuset. De noterar att dagarna sakta men säkert blir allt längre och så börjar vårkänslorna förgro i dem.
Om du deppar över mörkret och kylan.
Lyssna på en talgoxe nära dig!

För övrigt tycker jag...
...att det borde komma lite mer snö så att skidspåren blir lite mindre sladdriga.