Banta – ett av den
neurotiska samtidens mest uttjatade ord. Och precis när man själv, efter mycket
möda och stort besvär, lyckats bli av med sju kilo under en tvåårsperiod är det
dags för en ny bantningstrend:
Plastbanta.
”De fem mest populära
kändisdieterna. Platt mage till beachen. Bränn fett i rekordfart.” Alla de där
mirakeldieterna som vi matas med morgon, middag, kväll står mig upp i halsen.
Urk…
Varför måste vi krångla till
allting? Vad det hela handlar om är ju egentligen busenkelt. Om vi stoppar i
oss mer energi än vad vi gör av med – då går vi upp i vikt. Och om vi förbränner
mer energi än vad vi stoppar i oss – då går vi ned.
Själv har jag under ett par
år minskat portionerna och sockerintaget samtidigt som jag spelat mer tennis
och gått fler raska promenader. Simsalabim, sju kilo lättare.
Hur svårt kan det vara? Nä då
verkar det mer komplicerat att plastbanta, det vill säga minska sitt
plastberoende. Det här gäller ju inte bara den egna individens väl och ve utan
faktiskt om jorden ska kollapsa eller inte.
Ni har nog tagit del av de
otäcka forskarrapporter som säger att år 2050 kommer haven att innehålla mer
plast än fisk, om vi fortsätter som om ingenting hänt. Läst om valar som dött
på grund av att de haft 20 kilo plast i buken. Eller om avloppsvatten med
mikroplast från tvättade fleecetröjor, skönhetskrämer, konstgräsplaner etc.
Mot den bakgrunden känns det
faktiskt inte särskilt konstigt att vi nu uppmanas att plastbanta. Att ta med
tygkassar till mataffären. Att förvara maten i glasburkar. Att satsa på smörknivar
av nedbrytbar ene istället för onedbrytbar plast.
Lätt är det inte. I
mobilerna, i datorerna, i leksakerna, i kläderna, i husen vi bor i… Plast
precis överallt.
När vi en dag fick för oss
att scanna av vår plastanvändning där hemma kom jag att tänka på att
diskmaskinstabletterna hade ett tunt plasthölje kring sig. Ett hölje som ska
sitta kvar och smälta bort under diskningen.
Poff, plasten anses tydligen
bara försvinna upp i tomma intet. Eller bidrar den till all mikroplast som
fiskarna vi äter får i sig?
Jag skickade frågan till den statliga
övervakningsmyndigheten Kemikalieinspektionen. Där svarade kommunikatören Sara
Arndt:
– När det gäller frågan om
diskmedeltabletter hänvisar vi till Naturvårdsverket som har ett
regeringsuppdrag att identifiera källor till mikroplast i havet.
När jag passade bollen vidare
till den statliga övervakningsmyndigheten Naturvårdsverket och dess presschef
Anneli Nirvén svarade hon:
– Nej, vi har inte undersökt
detta. Hör med Naturskyddsföreningen, de gör undersökningar på
konsumentbaserade produkter.
Så staten överlåter till
föreningslivet att ta ansvar för utsläppen av mikroplast i haven?
– Nej, det gör vi inte. Det
jag hänvisar om är disktabletter som du frågade om. Mikroplaster i stort kan du
tala med oss om.
Slutligen, på
Naturskyddsföreningen svarade kommunikatören Lisa Sandbladh:
– Den frågan är tyvärr svår för oss att svara på då vi
inte har undersökt de olika produkterna. Vi rekommenderar alltid Bra
miljöval-märkta produkter för att vara på den säkra sidan.
Expertisen, de som borde veta, har alltså inte en
susning. Och att de statliga myndigheterna Kemikalieinspektionen och
Naturvårdsverket skickar frågan vidare till en förening känns väl… sådär.
Nåväl. Det är alltså upp till oss konsumenter att ”diska”
de här tabletterna.
Lystring gott folk! Plastbanta med Bertilsson och få
ett gott samvete på tio dagar.
Börja förslagsvis med att bojkotta diskmedelstabletter
med ett tunt plasthölje som påstås försvinna upp i tomma intet inne i
diskmaskinen!
