tisdag 25 september 2012

Tänk om, velour-poliser!

En 79-årig kvinna blir svårt biten av en hund utanför kyrkan på Arnö. Hundägaren tar med sig hunden och smiter i tumultet.
Efter att lokaltidningen skrivit om saken hör hundägaren av sig och lämnar självmant in hunden till Nyköpings-polisen.
Den uppenbart livsfarliga besten ska nu testas av personal vid polisens hundenhet.
– Det kan handla om att vi meddelar hundägaren något slags förbud. I värsta fall kan hunden avlivas, säger Ewa Kaijser.
I värsta fall? Är det inte precis vad som behöver göras?
Worst case i det här fallet är väl att hunden får komma tillbaka till sin ägare och göra om samma sak igen?
Tänk om, velour-poliser! Tänk rätt!

För övrigt tycker jag...
...att alldeles för många av dagens hundägare är för mesiga och otydliga i sitt ledarskap.


fredag 21 september 2012

På en bonad i Minnesota

Jag har alltid gillat sådana där gamla väggbonader som brukar sitta i gamla lantkök.
Typ sådana där med visdomsord som "Hem ljuva hem" och "Egen härd är guld värd".
I Gammelgården i Scandia i svenskbygderna i Minnesota hittade jag en bonad med en vers som gick rakt in i själen:

Vem sjöng den sången stilla,som över vaggan ljöd?
Vems var den milda rösten, som mig att sova bjöd?
Ett eko av den sången djupt i mitt hjärta bor,
och denna sång, den sjöng ju hon, min egen kära mor.

fredag 14 september 2012

Undrens tid är inte förbi

Igår tankade jag på Statoil på Norrköpingsvägen. Samtidigt pratade jag, dumt nog, i mobilen.
Utan att tänka på det måste jag ha lagt plånboken på taket och kört iväg.
Tio minuter senare kände jag efter i innerfickan och blev alldeles kall.
Kollade runt på skrivbordet här på jobbet. Sprang ut i bilen och vände på varenda säte och gummimatta.
Men nix. Puts väck.
Ringde till macken, men tyvärr, ingen inlämnad plånbok.
Det fanns inte i min sinnevärld att jag skulle få den tillbaka,
när jag uppgivet satte mig ner och spärrade mina kreditkort.
Men, undrens tid är inte förbi.
Precis när jag spärrat klart ringde en vänlig man och meddelade att han hade hittat min plånbok i rännstenen utanför Mekonomen och att han var ute och körde och kunde svänga förbi hemma hos mig med den.
Men tack snälla medmänniska! Du har bevisat att det fortfarande finns hopp om mänskligheten!
Om han fick hittelön?
Japp, en femhundring.
Den var han väl värd.
Eller hur?

För övrigt tycker jag...
...att det är synd att man inte kan ta bort spärren från kreditkorten när man fått dem tillbaka, istället för att behöva vänta flera dagar på nya – med pinkoder som det tar år att lära sig.

söndag 9 september 2012

Vemodet rullar in – och ut

Övergången mellan sommar och höst.
Det är något med den som påverkar mitt inre, som gör mig introvert och moloken.
År efter år är det samma sak.
När badvattnet sakta kallnar och till sist inte är badvatten längre.
När det lysande gula invid skogsvägarna med all större sannolikhet är fallna björklöv och inte kantareller.
När den ljusa sommarnatten tynar bort och ersätts av ett allt mörkare mörker.
Det är då som det stora vemodet... rullar in.
Men lika säkert som att själen oroas under de här övergångsveckorna, lika säkert kommer den snart att ta hösten i sin famn.
När det inte är något snack längre.
När luften är klar och hög och träden sprakar.
När hösten är här, på riktigt.
Då rullar vemodet ut.
Och lugnet in.