onsdag 29 maj 2013

Tack, Trosa!

Invånarna i Trosa kommun har sagt sitt.
Folkomröstningen visade att de inte vill bli stockholmare, de vill fortsätta att tillhöra Sörmlands län.
Det tycker jag är bra. Såväl känslomässigt som skattetekniskt.
Trosa- och Vagnhäradsborna är exempelvis viktiga för Landstinget Sörmland.
Om de skulle ha sökt vård i Södertälje istället vet man aldrig hur det hade gått för Nyköpings lasarett.
Så tack för att ni gjorde ett bra val!

För övrigt tycker jag...
...att det är uppfriskande att folket inte alltid hakar på när politikerna pekar med hela handen. Som nu i Trosa kommun.

lördag 25 maj 2013

Två för att dansa

Som journalist skriver man texter i parti och minut. Ibland lyckas man, ibland inte.
Förra sommaren skrev jag en text åt SSAB som jag var väldigt nöjd med.
Herman Jonsson driver en mekanisk verkstad i Hälsinge-skogarna utanför Delsbo.
Herman har glimt i ögat och är en driven mekaniker och affärsman, i blåkläder.
Vi fick bra kontakt och tonen i texten blev den rätta.
I torsdags prisades den här texten i en nationell tävling för personaltidningar.
Jag var på gala på Skeppsholmen i Stockholm och fick diplom och blommor för årets bästa kund- och omvärldsreportage.
Men egentligen borde även Herman Jonsson fått pris.
Man måste som bekant vara två för att dansa.

För övrigt tycker jag...
...att Skeppsholmen är en härlig lunga i Stockholm. Lummig grönska, vatten runt omkring, nästan inga bilar. För att inte tala om caesarsalladen med färsk wasabi jag åt dagen efter på Östasiatiska museet.

onsdag 22 maj 2013

Många gökar

Är det inte väldigt många gökar i skog och mark, just nu.
Ko-ko, ko-ko, ko-ko vart man än vänder sig.
Jag vet inte men det känns som att gökarna har lyckats väl med gökandet de senaste åren.
Och med att parasitera på andra.
Göken ruvar som bekant inte själv, utan överlämnar sina ägg, liksom ungarnas uppfödande, åt andra fåglar.
I förhållande till gökens kroppsstorlek är gökägget ovanligt litet. Till färgen är det mycket varierande och ofta finns en viss överensstämmelse mellan gökäggets färg och färgen hos fosterföräldrarnas ägg.
På Wikipedia läser jag att om boet, som göken valt att lägga sitt ägg i, är "öppet", dvs att värdparet är borta, passar hon på och lägger sitt ägg, hon tar sedan bort ett av värdparets ägg och flyger därifrån.
Ibland verkar gökhanen hjälpa honan vid äggläggningen genom att distrahera värdparet så de inte ska märka att honan är vid boet och lägger sitt ägg.
Olika gökhonor är specialiserade att lägga ägg hos olika fågelarter. Göken måste söka reda på just den fågelarts bo som den är inriktad på. Hon måste även kolla upp att kullen är nylagd, så inte ägget kläcks för sent.
Göken har också koll på andra tättingars bobyggande, så att hon kan lägga sitt eget ägg vid rätt tidpunkt. Skulle hon upptäcka en lämplig värdfamilj men där hon är för sent ute och äggen redan börjat ruvas, kan hon förstöra boet eller äggen för att tvinga värdfåglarna börja om med en ny kull.
Gökungen kläcks snabbt på ca 12 dygn, och knuffar därefter gärna ut de andra äggen och ungdjuren ur boet.
Den snabbväxande gökungen växer ofta om sina fosterföräldrar, som får slita hårt för att mata den omättliga gökungen.
Med den bakgrunden, visst är det lite kluvet när man hör ko-ko, ko-ko?

För övrigt tycker jag...
...att björkpollena varit lindriga i år. Kanske beroende på att jag drack björksaft under en period inför pollensäsongen?

måndag 20 maj 2013

Dagens i-landsproblem

Så fort jag tar på mig en t-shirt under skjortan blir det solgass och 23 grader. Och jag svettas floder.
Och när jag struntar i t-shirten blir det 14 grader och blåser småspik. Och jag fryser och hackar tänder.
Varför måste det vara så här?
Med vädret?
Och livet?

För övrigt tycker jag...
...att det är gott med rabarberpaj och vaniljsås.

måndag 13 maj 2013

I rörelse

Och man känner ibland att man sliter och att man kämpar och att man ligger i, men att man aldrig riktigt kommer i mål. Det är alltid några hinder i vägen, några krön kvar att passera, några fallgropar att undvika...
Om man känner så kan det vara bra att läsa I rörelse av Karin Boye:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

tisdag 7 maj 2013

Rapport från gnällbältet

Aldrig får man vara glad.
Och är man det så regnar det.
Om inte idag, så imorgon.

söndag 5 maj 2013

Omodernt att sura

3500 namnunderskrifter på kort tid. Det fixade "de gnälliga gubbar" som är mot p-hus och bostäder och för en stadspark i kvarteret Åkroken, intill Nyköpingsån.
Jag tycker generellt att det är bra att medborgarna bildar opinion, agerar och uppvaktar politikerna.
Det sker egentligen alldeles för sällan i vår lite demokratitrötta nutid.
Tyvärr verkar det som att politikerna tycker tvärtom.
Nästan alltid när namnunderskrifter ska lämnas fram visar toppolitikerna – oavsett om de representerar stat, landsting eller kommun – att de har viktigare saker för sig än att lyssna på vad medborgarna har att säga.
Sålunda fanns inte kommunstyrelsens ordförande Urban Granström på plats i fredags när Bevara Åkroken lämnade över den tjocka bunten med namnunderskrifter.
Han överlät istället till miljöpartisten Malin Hagerström att ta emot aktionsgruppen.
Om jag vore kommunalråd skulle jag prioritera just sådana här tillfällen.
Visa att jag är lyhörd och beredd att lyssna på vad medborgarna och väljarna har att säga.
Att sura över att folk protesterar och att nonchalera opinionen känns, eh, lite omodernt.