Vemodet rullar in – och ut

Övergången mellan sommar och höst.
Det är något med den som påverkar mitt inre, som gör mig introvert och moloken.
År efter år är det samma sak.
När badvattnet sakta kallnar och till sist inte är badvatten längre.
När det lysande gula invid skogsvägarna med all större sannolikhet är fallna björklöv och inte kantareller.
När den ljusa sommarnatten tynar bort och ersätts av ett allt mörkare mörker.
Det är då som det stora vemodet... rullar in.
Men lika säkert som att själen oroas under de här övergångsveckorna, lika säkert kommer den snart att ta hösten i sin famn.
När det inte är något snack längre.
När luften är klar och hög och träden sprakar.
När hösten är här, på riktigt.
Då rullar vemodet ut.
Och lugnet in.