Undrens tid är inte förbi

Igår tankade jag på Statoil på Norrköpingsvägen. Samtidigt pratade jag, dumt nog, i mobilen.
Utan att tänka på det måste jag ha lagt plånboken på taket och kört iväg.
Tio minuter senare kände jag efter i innerfickan och blev alldeles kall.
Kollade runt på skrivbordet här på jobbet. Sprang ut i bilen och vände på varenda säte och gummimatta.
Men nix. Puts väck.
Ringde till macken, men tyvärr, ingen inlämnad plånbok.
Det fanns inte i min sinnevärld att jag skulle få den tillbaka,
när jag uppgivet satte mig ner och spärrade mina kreditkort.
Men, undrens tid är inte förbi.
Precis när jag spärrat klart ringde en vänlig man och meddelade att han hade hittat min plånbok i rännstenen utanför Mekonomen och att han var ute och körde och kunde svänga förbi hemma hos mig med den.
Men tack snälla medmänniska! Du har bevisat att det fortfarande finns hopp om mänskligheten!
Om han fick hittelön?
Japp, en femhundring.
Den var han väl värd.
Eller hur?

För övrigt tycker jag...
...att det är synd att man inte kan ta bort spärren från kreditkorten när man fått dem tillbaka, istället för att behöva vänta flera dagar på nya – med pinkoder som det tar år att lära sig.