Knivdrama in på knuten

Ibland händer ingenting. Ibland händer det massor.
Efter det uppmärksammade loppet på Solvalla på onsdagen sätter jag mig hemma vid datorn och jobbar på torsdagsförmiddagen.
Då ringer telefonen, en granne som med uppskrämd röst säger att ett barn är allvarligt knivskuret i ett bostadsområde alldeles intill.
Alla sinnen kopplas omedelbart på. Reptilhjärnan styr.
Var är flocken? Är dottern säker på skolan? Äldste sonen är i Halmstad? Mittensonen är hos mamma här på Arnö. Yngste sonen går på Gripen. Frun är i säkerhet på jobbet i Stockholm.
Måste ut och få reda på vad som hänt. Måste få reda på om det springer omkring en knivgalning här bland husen. Måste skydda min familj...
När jag hastar bort bland husen är ett av dem avspärrat med plastband. Poliser överallt. Och journalister.
Någon talar om att det handlar om en oerhört tragisk familjetragedi och att det inte är någon fara för allmänheten.
Reptilhjärnan blåser faran över. Flocken är inte hotad. Allt ordnar sig.
Det sociala tänkande jaget tar över.
Stackars, stackars människor. Hur kan något sådant här hemskt hända, mitt i idyllen?
Fruktträden dignar. Blomlådorna prunkar. Allt ser ju så fint och vackert och bra ut.
På ytan.
Och så detta fruktansvärda bakom den där stängda dörren.
Men inget kan man göra. Bara lunka hem och sätta sig och glo tomt genom fönstret.
Och fundera på hur man ska kommunicera hemskheterna inom familjen, framför allt med den nioåriga dottern.
Och nu har timmarna gått och alla barn på Arnö vet och vi har pratat med dottern och imorgon ska de tala om det i skolan.
Nu sover dottern tryggt i sina säng.
Tryggt?
Hoppas det i alla fall.