Uppe med tuppen

När jag var ung kunde jag rumla hela natten. Och sova ikapp nästa dag.
Rutiner, fasta tider, ordning och reda – bah!
Jag var en utpräglad kvällsmänniska som inte kom igång förrän efter lunch.
Och nu? Jag är så trött på kvällarna att jag stupar i säng vid 22.
I förrgår somnade jag till och med i badkaret 20.30.
Däremot är jag uppe med tuppen. Vaknar runt sex varje morgon. Fem om jag är inne i en stressig arbetsperiod.
Har svårt att sova längre än till sju, även om jag nattsuddat.
Vad är det här för någonting? Ska man inte kunna få ta sig en enda sovmorgon när man är 55?
Jag googlar och får reda på följande via Skånes Råd om vård:
"När man blir äldre ändras sömnmönstret och djupsömnen minskar.
Det beror bland annat på att vissa hormoner, som produceras under djupsömnen, inte längre behövs i samma utsträckning.
Då sover man ytligare och vaknar lättare till. Det kan upplevas som att man sover sämre, men är helt normalt.
Kroppen behöver inte mer sömn.
Sömnproblem har ofta samband med stress. Man är uppe i varv och hela nervsystemet ställer in sig på vakenhet.
Man får svårt att varva ner. Sömnen kan bli ytligare och man vaknar kanske tidigt på morgontimmarna, och har då svårt att somna om."
Jaså. Vad är det för hormoner som jag behövde förut, men inte behöver längre?
Svara, John Blund, svara!

För övrigt tycker jag...
...att det är konstigt att allt verkar så svårt när man ligger i sängen och grubblar klockan fem, men är så förhållandevis lätt när man väl tar tag i det under dagen.