Din stund på jorden

"Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! 
För nu är det din stund på jorden!”

– Vilhelm Moberg

Nyårstips i sista minuten

Tips från familjen Bertilsson till alla er som skålar och pratar lite för mycket på nyårsafton.
Monteras lämpligast vid 19-tiden.
Tages bort efter tolvslaget och tandborstningen. Precis före läggdags.

Nu så kommer julen...

Den här julkrönikan har jag hämtat från min kolumn i Magasinet. I fall någon missat att läsa...

Precis när höstmörkret tynger oss som mest. Precis då kommer första advent och Lucia och julhelgerna och tinar upp våra melankoliska nordiska själar.

Är det tillåtet att gilla julen som man? I min ålder? Tack!

Jag har alltid tyckt att december är den mysigaste månaden av dem alla. Under en osäker period i ungdomen skakade jag i och för sig på huvudet, som alla andra.

”Nä, julen är bara en kommersiell och stressig och kvasireligiös happening!” Men innerst inne: ”Tänk om man vågade säga som det är. Tänk om man vågade stå upp och säga: Jag gillar faktiskt julen!”

Barndomen, det är då man präglas som mest. Det är då som själen är som mest öppen för intryck, fantasier och upplevelser. Och eftersom mina föräldrar ordnade den ena mysiga julen efter den andra så antar jag att den bakomliggande förklaringen till min julförtjusning inte är svårare än så.

När vi firade julen hemma i det sörmländska radhuset kom tomten i mörkret på baksidan med en ljuslykta i ena lovikkavanten och en säck i den andra.

När kompisarna sedan länge förnekat tomtens existens visste jag inte vad jag skulle tro. Farsgubben gick nämligen aldrig ut och köpte kvällstidningarna. Han satt med och kikade ut genom fönstret och tycktes lika fascinerad av tomtebesöket som vi andra.

Ju äldre jag och brodern blev, desto listigare var föräldrarna när de engagerade årets tomte. Till en början funkade det utmärkt med farbror Tage i grannkåken.

Men, för varje jul, desto mer perifer tomte. Den vikarierande reportern på pappas redaktion, vaktmästaren på mammas skola, människor jag och brodern aldrig träffat och därmed inte hade en chans att avslöja.

Och varannan jul, när vi var uppe hos morfar och mormor på den översnöade bondgården utanför Härnösand, pulsade vi runt i skogen och valde julgran, gick in till fjällkorna och önskade god jul och åkte häst och släde till julottan.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att julen ger mig positiva vibbar. Nu undrar ni kanske hur det där yttrar sig i dag? Om jag fortfarande tror på tomten och om jag fortfarande går runt och letar den perfekta julgranen?

Nej, på den första frågan. Men jag är fena på att fixa bra tomtar åt mina ungar.

Ja, på den andra frågan. Plastgran, nix! Real stuff ska de’ va’! Och den hugger vi traditionellt på vackra Taxinge säteri i Lid, i Nyköpings kommuns glesbebyggda norra utkant.

På 80-talet och i början av 90-talet hyrde jag och min dåvarande sambo en av flyglarna på Taxinge av Hans Hadenius. Han okejade att vi högg en inne- och en utegran dagarna före jul.  

Och faktiskt, traditionen håller fortfarande i sig. Trots att vi flyttade från Lid för över 20 år sedan, trots att säteriet numera ägs av den förstående familjen Åkerlund, trots att jag bildat ny familj och har fyra barn, varav tre vuxna och två bor i Halmstad och Uppsala.

Någon dag före jul kommer alla fyra ”ungarna” hem för att hugga gran på Taxinge och förstås – för att fira jul. Vi letar rätt länge efter den perfekta granen och sitter på några lämpliga stubbar och äter skinkmackor och dricker varm choklad.

Är det glansis på Samlingssjön åker vi skridskor och spelar hockey. Är det snö åker vi skidor och pulka. Är det barmark så funkar det också. Det är ju trivsamt bara att umgås och minnas alla mysiga julgransdagar vi haft och förhoppningsvis kommer att ha tillsammans.

Summan av julkardemumman:

Jag gillar julen! Och det står jag för!

God jul, alla läsare!

Sankta Lucia – och hennes konstiga ord

Eftersom mitt yrke är att sälja ord, hyggligt ihopfogade med varandra, har många gamla och nya kunder hört av sig idag, fast det är söndag, och frågat:
Uffe, vad handlar egentligen Lucia-sången om? Det är så många konstiga ord överallt?
Lugn, bara lugn! Bertilsson fixar ordbiffen!
"Natten går tunga FJÄT, runt gård och STUVA. Kring jord som sol FÖRLÄT, skuggorna ruva."
Till alla er som undrar kan jag meddela att FJÄT är ett gammalt ord för fotsteg, STUVA en gammal variant av stuga och nej, solen ska inte förlåta jorden, förlåta hade i gammelsvenskan även betydelsen lämna, överge.
Häpp!
Folkbildning på hög nivå!
Eller?

För övrigt tycker jag...
...att lussekatter är goda, en kort stund. Står de lite för länge blir de snabbt torra och trista.

Jag gillar även Laleh

Jamen såna där gamla gubbar som du gillar bara Springsteen, Lundell och Bowie.
Rätt.
Jag gillar Springsteen, Lundell och Bowie.
Och fel. Jag gillar även Laleh.
En ung invandrartjej från Iran som Sverige inte skulle klara sig utan.
Rösten får en att tvärstanna.
Djup och naiv på en och samma gång.
Stark och spröd.
In- och utlevelse.
Helt enkelt bara så himla bra!

Kolla själv!

Efter Utøya:
https://www.youtube.com/watch?v=VHX2J7MANHc
Så mycket bättre:
https://www.youtube.com/watch?v=HsAZvsB_MeI
En stund på jorden:
https://www.youtube.com/watch?v=ciG3xXzPjkU

Vem är du?

Medan karlarna runtomkring spikar febrilt på sina nya verandor om somrarna och servar sina bilar och snöslungor om vintrarna går du omkring och undrar vem du är. Egentligen.

Vad har din fru för man och dina barn för far som inte tar på sig snickarbyxor med knäskydd, fattar skruvdragaren i ena handen och hammaren i den andra och sätter igång att banka och slå så fort

helgen och semestern kommer.

Äh, tröstar du dig med, du har annat att komma med...

Som vadå? Nej... Det där är inte lätt...

Du går tankfullt ut i skrivarrummet ovanpå garaget för att få lugn och ro att tänka och kanske skriva.

Och du lyckas få fart på den 43 år gamla skivspelaren och lägger på den alltid lika underskattade

och nu märkligt bortglömde rockpoeten Dan Hylander med sitt Raj Montana Band.

Svart kaffe, herregud den är ju i princip lika bra som Skuggor i skymningen.

Få se, finns texten, på det tummade konvolutet? 

Ja den står här... Va fan, det här är ju bra. Riktigt bra till och med!

Det där kunde ju nästan vara du... 

Den där som är något annat, men som du inte riktigt kunnat sätta ord på.

Förrän nu:

Vill du ha inövat smicker 

Då får du gå till en annan man

Jag ljuger gärna o bra 

Men alltid spontant  

Vill du ha sång till din skönhet 

Då får du gå någon annanstans

Jag sjunger falskt om det fula 

o alltid för starkt  

Jag är förälskad i livet 

Jag e så dum, att jag tror på det jag gör

Om du stannar kvar 

Så vet du vad du får 

Svart Kaffe, o poesi

Svart kaffe, o drömmeri

Svart kaffe, o lite självironi 

Vill du ha trygghet o tofflor 

Då får du söka en annan vän

Jag e för evigt på rymmen 

Ett brådmoget barn 

Vill du ha håriga hannar 

Är du bra dum om du stannar här

Jag vill va vild i min ömhet 

Men aldrig vulgär 

Jag är förälskad i kärlek 

Men lever helst i böcker å musik

Om du stannar kvar 

Så vet du vad du får 

Svart kaffe, o fil noir

Svart kaffe, o svåra ord

Svart kaffe, men kanske lite kärlek ändå 

Svart kaffe, Svart kaffe...

Hyllning till en häst

Yes!
Jag förmodar att de flesta av mina bloggläsare är för intellektuella för att ens ägna travsporten en tanke.
Men det skiter jag i. Travtränare som jag är på fritiden.
Igår vann Chantal Velvet på Mantorp – med sex längder.
Våren 2015 var hon i kanonform och vann lopp på lopp. När vi kom hem från Borlänge efter en imponerande seger tvekade jag om hon skulle få gå in i stallet eller ut i hagen några timmar.
"Hagen, det är hon värd", tänkte jag.
När hon skulle tas in ett par timmar senare hade hon trampat snett. Kanske på en sten, kanske på en rot, hur som helst, hon var riktigt halt.
Röntgen, neeej, hovbensfraktur, lång vila i ensamhet medan de andra hade skoj i hagen, tävlingsuppehåll i nästan ett år istället för en planerad V75-start.
Efter lång rehabträning och upptrappad träning var det äntligen tävlingsdags igen i våras.
Vad hände? Jo hon hade något lömskt virus och klappade ihop totalt på upploppet.
Puh, ytterligare fyra månaders vila från tävling.
Hela sommaren gick, men nu i september var det till sist dags igen. Men vad händer då?
Hon galopperar i start efter start. Trängd av ett annat ekipage in på innerplan, rycksnöret till örontussarna fastnar i svansen, för hård laddning från start...
Men igår! ÄNTLIGEN! Vinst med sex längder! På Mantorp! Med Linda Sedström i sulkyn.
Som vi har väntat och kämpat och längtat efter den här segern!
Jag som tränare, Håkan som fodervärd, Mats som kusk och hästnaprapat, Nisse som chaufför och alltiallo, Katarina som lagar mat när jag är i stallet...
Och inte minst Chantal själv. Som tålmodigt läkt ut sin skada i sin ensamhet för att någon gång i framtiden återigen få chansen att gå i hagen med de andra, och kanske till och med visa vilken häftig springare hon är på travbanan.
Tack underbara, härliga, tålmodiga Chantal Velvet!
Tack för att du påminner mig och din omgivning om att man aldrig, aldrig, aldrig ska ge upp!