Nu så kommer julen...

Den här julkrönikan har jag hämtat från min kolumn i Magasinet. I fall någon missat att läsa...

Precis när höstmörkret tynger oss som mest. Precis då kommer första advent och Lucia och julhelgerna och tinar upp våra melankoliska nordiska själar.

Är det tillåtet att gilla julen som man? I min ålder? Tack!

Jag har alltid tyckt att december är den mysigaste månaden av dem alla. Under en osäker period i ungdomen skakade jag i och för sig på huvudet, som alla andra.

”Nä, julen är bara en kommersiell och stressig och kvasireligiös happening!” Men innerst inne: ”Tänk om man vågade säga som det är. Tänk om man vågade stå upp och säga: Jag gillar faktiskt julen!”

Barndomen, det är då man präglas som mest. Det är då som själen är som mest öppen för intryck, fantasier och upplevelser. Och eftersom mina föräldrar ordnade den ena mysiga julen efter den andra så antar jag att den bakomliggande förklaringen till min julförtjusning inte är svårare än så.

När vi firade julen hemma i det sörmländska radhuset kom tomten i mörkret på baksidan med en ljuslykta i ena lovikkavanten och en säck i den andra.

När kompisarna sedan länge förnekat tomtens existens visste jag inte vad jag skulle tro. Farsgubben gick nämligen aldrig ut och köpte kvällstidningarna. Han satt med och kikade ut genom fönstret och tycktes lika fascinerad av tomtebesöket som vi andra.

Ju äldre jag och brodern blev, desto listigare var föräldrarna när de engagerade årets tomte. Till en början funkade det utmärkt med farbror Tage i grannkåken.

Men, för varje jul, desto mer perifer tomte. Den vikarierande reportern på pappas redaktion, vaktmästaren på mammas skola, människor jag och brodern aldrig träffat och därmed inte hade en chans att avslöja.

Och varannan jul, när vi var uppe hos morfar och mormor på den översnöade bondgården utanför Härnösand, pulsade vi runt i skogen och valde julgran, gick in till fjällkorna och önskade god jul och åkte häst och släde till julottan.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att julen ger mig positiva vibbar. Nu undrar ni kanske hur det där yttrar sig i dag? Om jag fortfarande tror på tomten och om jag fortfarande går runt och letar den perfekta julgranen?

Nej, på den första frågan. Men jag är fena på att fixa bra tomtar åt mina ungar.

Ja, på den andra frågan. Plastgran, nix! Real stuff ska de’ va’! Och den hugger vi traditionellt på vackra Taxinge säteri i Lid, i Nyköpings kommuns glesbebyggda norra utkant.

På 80-talet och i början av 90-talet hyrde jag och min dåvarande sambo en av flyglarna på Taxinge av Hans Hadenius. Han okejade att vi högg en inne- och en utegran dagarna före jul.  

Och faktiskt, traditionen håller fortfarande i sig. Trots att vi flyttade från Lid för över 20 år sedan, trots att säteriet numera ägs av den förstående familjen Åkerlund, trots att jag bildat ny familj och har fyra barn, varav tre vuxna och två bor i Halmstad och Uppsala.

Någon dag före jul kommer alla fyra ”ungarna” hem för att hugga gran på Taxinge och förstås – för att fira jul. Vi letar rätt länge efter den perfekta granen och sitter på några lämpliga stubbar och äter skinkmackor och dricker varm choklad.

Är det glansis på Samlingssjön åker vi skridskor och spelar hockey. Är det snö åker vi skidor och pulka. Är det barmark så funkar det också. Det är ju trivsamt bara att umgås och minnas alla mysiga julgransdagar vi haft och förhoppningsvis kommer att ha tillsammans.

Summan av julkardemumman:

Jag gillar julen! Och det står jag för!

God jul, alla läsare!