John Holm till Nyköping

Jamen det är ju inte riktigt klokt. På torsdag 24 november spelar John Holm på Nyköpings tvärmysiga gamla teater.

En recensent om årtiondets kulturevent i Nyköping:

Den smått mytiske 68-åringen har den särpräglade rösten intakt. Tunn, som sin bärare. Inte vacker men den lämnar inte lyssnaren oberörd. Vemodiga viskningar i moll från en säregen romantiker. (G. Holmquist, HD 160619).

"Jag hoppas att du skådat stora vatten
och att inte livets minnen mist sin färg.
Jag ser din ande flyga ut i natten
ut från ett enskilt rum på Sabbatsberg.

Jag sitter hopplöst hjälplös vid din sida
men känner tjusningen som döden har.
Ett paradis där ingen människa lider
jag är ej rädd att följa,
men min ungdom - får mig att bli kvar"

Senaste krönikan i Magasinet

Senaste krönikan i Magasinet handlade om nätknarkare och karlar som bresar med benen. Håll tillgodo:

Vi skriver 2016 och fler svenskar fastnar i nätet än fiskar.

Nästan all vaken tid framför skärmen. Snacka om beroende.

Men det får man inte säga högt. För då blir nätknarkarna kränkta och förbannade.

Härom veckan skrev författaren Katarina Bjärvall en debattartikel i DN apropå att allt fler mår psykiskt dåligt:

”Vanliga problem för ungdomar och vuxna är ångest, social fobi, sömnlöshet och sexuella störningar. Men det som ofta visar sig är att de tillbringar i stort sett all ledig tid – ofta sex till tio timmar – med blicken låst vid en skärm…

Tekniken utsätter oss för en intensiv stimulans i form av rörliga bilder, ljus och ljud. Vår hjärnas belöningssystem får ständiga kickar då vi avancerar uppåt i ett spel, alternativt får en lajk eller några följare i sociala medier...

De mer subtila intryck och belöningar vi får i verkligheten kan inte konkurrera med det. Vi får svårare att roa oss själva, koncentrera oss på tankar, samtal eller böcker.”

Hon hänvisade till en kanadensisk psykolog som behandlar med hjälp av drastiskt minskad eller ingen skärmtid alls. I de flesta fall avtar problemen eller löser sig helt.

Hur tror ni debattartikeln togs emot? Kalla handen, naturligtvis. En rad välmeriterade nätförsvarare ryckte snabbt ut under mottot anfall är bästa försvar och rubriker som ”alarmistiskt svartmålande” och ”moralpanik”.

Det är så vi fungerar, vi människor. Knark, alkohol, spel och dobbel, bilkörning, tröstätning, sociala medier, Pokémon…

Det gnager till och från en känsla inom oss att något inte är riktigt som det ska när vi fastnar i ett beroende. Men gud nåde den som sätter fingret på problemet. Då försvarar vi oss med näbbar och klor och alla tillgängliga vapen.

De slitna knarkarna blir rasande på socialarbetarna, de förnekande alkoholisterna på familjemedlemmarna, de lata bilisterna på cyklisterna, de frånvarande dator- och smartphone-kramarna på alla som försöker nå dem med budskapet:

Det finns en poäng med att flytta ögonen från skärmen till verkligheten. Eller IRL (in real life) som livet på jorden kallas av digitalisterna.

I Katarina Bjärvalls svar till nätkramarna skrev hon att ”de goda effekterna av internet överskuggar generellt dess skadeverkningar”. Men ”vi måste kunna tala om nätets avigsidor”.

Ja det borde vi. Börjar direkt med den 13-åriga dottern.

Fast… Jag väntar nog lite. Hon brukar liksom bli lite upprörd om man stör henne när hon följer Therése Lindgren och andra youtubers…

•••

Det har brutit ut en storm mot män som sitter och bresar med benen i teverutan. Bilder har visats på Zlatan, Daniel Nannskog med flera som placerar knäna i öst och väst. Debatten ger bilden att kvinnor sitter snyggt med benen ihop medan männen är som skrevande apor.

Visst. I skrevandet ligger sannolikt aningslöshet, dålig uppfostran, patriarkala strukturer, maktbegär och så vidare. Men. Ett genusperspektiv har glömts bort. Kanske för att det talar till männens fördel?

En man har, till skillnad från en kvinna, ett paket mellan benen bestående av en lem och två testiklar. Det är lite pinsamt det här… Men… Paketet är liksom lite i vägen när man sitter med benen tätt ihop. Det klämmer och är obekvämt vilket gör att benen lätt far ut en bit.

Kan det vara en faktor att ta hänsyn till? Eller åtminstone en förmildrande omständighet?

Plastbanta med Bertilsson!

 Banta – ett av den neurotiska samtidens mest uttjatade ord. Och precis när man själv, efter mycket möda och stort besvär, lyckats bli av med sju kilo under en tvåårsperiod är det dags för en ny bantningstrend:

Plastbanta.

 ”De fem mest populära kändisdieterna. Platt mage till beachen. Bränn fett i rekordfart.” Alla de där mirakeldieterna som vi matas med morgon, middag, kväll står mig upp i halsen. Urk…

Varför måste vi krångla till allting? Vad det hela handlar om är ju egentligen busenkelt. Om vi stoppar i oss mer energi än vad vi gör av med – då går vi upp i vikt. Och om vi förbränner mer energi än vad vi stoppar i oss – då går vi ned.

Själv har jag under ett par år minskat portionerna och sockerintaget samtidigt som jag spelat mer tennis och gått fler raska promenader. Simsalabim, sju kilo lättare.

Hur svårt kan det vara? Nä då verkar det mer komplicerat att plastbanta, det vill säga minska sitt plastberoende. Det här gäller ju inte bara den egna individens väl och ve utan faktiskt om jorden ska kollapsa eller inte. 

Ni har nog tagit del av de otäcka forskarrapporter som säger att år 2050 kommer haven att innehålla mer plast än fisk, om vi fortsätter som om ingenting hänt. Läst om valar som dött på grund av att de haft 20 kilo plast i buken. Eller om avloppsvatten med mikroplast från tvättade fleecetröjor, skönhetskrämer, konstgräsplaner etc.

Mot den bakgrunden känns det faktiskt inte särskilt konstigt att vi nu uppmanas att plastbanta. Att ta med tygkassar till mataffären. Att förvara maten i glasburkar. Att satsa på smörknivar av nedbrytbar ene istället för onedbrytbar plast.

Lätt är det inte. I mobilerna, i datorerna, i leksakerna, i kläderna, i husen vi bor i… Plast precis överallt.

När vi en dag fick för oss att scanna av vår plastanvändning där hemma kom jag att tänka på att diskmaskinstabletterna hade ett tunt plasthölje kring sig. Ett hölje som ska sitta kvar och smälta bort under diskningen.

Poff, plasten anses tydligen bara försvinna upp i tomma intet. Eller bidrar den till all mikroplast som fiskarna vi äter får i sig?

Jag skickade frågan till den statliga övervakningsmyndigheten Kemikalieinspektionen. Där svarade kommunikatören Sara Arndt:

– När det gäller frågan om diskmedeltabletter hänvisar vi till Naturvårdsverket som har ett regeringsuppdrag att identifiera källor till mikroplast i havet.

När jag passade bollen vidare till den statliga övervakningsmyndigheten Naturvårdsverket och dess presschef Anneli Nirvén svarade hon:

– Nej, vi har inte undersökt detta. Hör med Naturskyddsföreningen, de gör undersökningar på konsumentbaserade produkter.

Så staten överlåter till föreningslivet att ta ansvar för utsläppen av mikroplast i haven?

– Nej, det gör vi inte. Det jag hänvisar om är disktabletter som du frågade om. Mikroplaster i stort kan du tala med oss om.

Slutligen, på Naturskyddsföreningen svarade kommunikatören Lisa Sandbladh:

– Den frågan är tyvärr svår för oss att svara på då vi inte har undersökt de olika produkterna. Vi rekommenderar alltid Bra miljöval-märkta produkter för att vara på den säkra sidan.

Expertisen, de som borde veta, har alltså inte en susning. Och att de statliga myndigheterna Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket skickar frågan vidare till en förening känns väl… sådär.

Nåväl. Det är alltså upp till oss konsumenter att ”diska” de här tabletterna.

Lystring gott folk! Plastbanta med Bertilsson och få ett gott samvete på tio dagar.

Börja förslagsvis med att bojkotta diskmedelstabletter med ett tunt plasthölje som påstås försvinna upp i tomma intet inne i diskmaskinen!

Gubbtennis på liv och död

-->

Lek och allvar. Krig och fred. Gubbtennis och Grand Slam-final. På en och samma gång.

”De ä inte så lätt å förklara för en som int begrip.” Så sa han, Ingemar Stenmark.

Just precis så känns det när jag ska förklara vad som händer med mig och många män när det vankas MATCH.

Man kan vara precis hur mycket kompis som helst – före och efter. Man kan vara fullt på det klara med att det är skitsamma vem som vinner – före och efter. Och man kan inse att det viktigaste med en gubbmatch i tennis är att man motionerar och har kul – före och efter.

Men så drar uppvärmningen igång och så börjar man snabbt ömsa skinn. Försöker han passera mig redan på inbollningen? Vad är det för larv? Det där ska han få äta upp…

Letar med ljus och lykta efter saker att gå igång på. Vad var det där? En nedlåtande blick? Underskattar han mig? Nu är du illa ute…

Hittar jag bara det minsta lilla att reta upp mig på slår adrenalinet, testosteronet och allt det andra i min hormoncocktail till med full kraft. Grrr…

I slutet av april brukar jag flyga med ett gäng tennisgubbar från Nyköping till Kroatien. Vi umgås, får några dagars doft av försommar och inviger utomhussäsongen.

Trevligt! Avkopplande! Och fruktansvärt jobbigt!

Den självutnämnde tävlingsledaren, vi kan kalla honom Peter Moore, sköter lottningen ensam på sitt hotellrum. Både i singel och dubbel.

För att om möjligt förbättra sina egna möjligheter i den interna turneringen brukar han rigga spelschemat så att jag och, vi kan kalla honom Jonny Bengtsson, möts i den första singelmatchen.

Jonny och jag är yngst i gänget och ungefär lika bra. Peter Moores tanke är förstås att vi ska ta kol på varandra direkt, så att han kan träda in när vi lekt rommen av oss.

Ifjol höll uppsåtet på att lyckas. Jonny är också en riktig vinnarskalle. En sådan där som gör allt för att vinna ett parti Fia eller en gruspremiär i Kroatien.

I fyra och en halv timme (4,5) nötte vi på i gassande solsken. Vid ett tillfälle hängde vi mot staketet helt utpumpade efter ännu en galen bollkamp. ”Ge dig någon gång”, pustade jag. ”Aldrig”, frustade Jonny.

Varför ta ut sig så när man är 57 år? För att vinna en tennismatch som egentligen inte betyder någonting? De där ä’, som sagt, svårt å’ förklara för en som inte begrip.

Hur det gick? Jag vann, med 7-6, 6-7, 7-6. Och senare hela singelturneringen, trots Peter Moores riggade lottning.

Nu har det gått ett år och vi är här i Biograd igen. Är du revanschsugen, Jonny? Är ni beredda Peter, Totte, Lasse och Bank-Uffe?

Det är jag!

Slalom i Chamonix och Malmköping

Sitter i en klinisk bar på Arlanda och väntar på en försenad avgång till Geneve. Sippar på en lager och tuggar en svindyr grillad skinkmacka.

Runt omkring sitter världsmedborgare och wannabes och knappar på sina datorer och mobiler och ser så där lagom märkvärdiga och viktiga ut och jag tänker:

Vad har jag här att göra?

Aldrig tidigare har så många flugit så mycket som just nu. Upp och ner. Kors och tvärs. Hit och dit.

Spär på växthuseffekten? De flesta tycks inte bry sig. Jag och några till har ett molande gnag i samvetet. Men alla andra flyger ju, vad spelar det för roll om jag stannar hemma eller inte… Äh, man lever bara en gång!   

En ensam man i 50-årsåldern sätter sig vid bordet bredvid. Han har gjort vad han kan, och lite till, för att se så ung och fräsch ut som möjligt. För att synas och sticka ut.

En överarbetad nyklippt frisyr med en framtung lugg som oklanderligt viker åt höger med hjälp av spray eller vax. En orange märkesjacka som skriker lika mycket som han själv gör i sin mobil på övre-medelklass-stockholmska. En rejäl solbränna som ska dölja hans åldersrynkor, men som dess värre bara accentuerar dem.

”Ja tjena… Jag är på väg till Schweiz. Lite business och lite alpint vet du…

Mannen sneglar åt alla håll för att avgöra hur många som betraktar honom. När han kikar på mig blir han säkert besviken. Jag har en osviklig förmåga att fullständigt nonchalera amatörskådespelare av karaktären ego boy.

Människan är ett flockdjur. Har alltid haft och kommer alltid att ha ett behov av att positionera och rangordna sig. I förrgår största jordkulan, igår snabbaste hästen till kyrkan, idag ballaste flygresan.

Ju längre och statusfyllda resmål, desto bättre känns det att droppa destinationen på Facebook eller lagom högt över häcken så att samtliga grannar hör. Inte bara den man pratar med för stunden.

Den inre resan betyder inget, den yttre allt.

•••

Solen skiner från klarblå himmel över de franska Alperna. Där borta i horisonten ser Europas högsta punkt, det runda snöpösiga Mont Blanc, ner på de vassnästa uppkomlingarna runt omkring.

Väljer omsorgsfullt ut ett ställe i snön där jag kan ta del av den magnifika utsikten och skala min apelsin i lugn och ro, utan att riskera att få en av mina söner eller någon annan vildsint offpiståkande ungtupp i skallen.

Lägger skidorna upp och ned så att de formar en avlång bänk och sätter mig ovanligt stelt och klumpigt. Åldern, den höga höjden och de långa och bitvis branta pisterna har fyllt lårmusklerna till bredden med mjölksyra.

Märkligt, apelsinerna är alltid goare och saftigare utomhus. Och allra godast då man vilar i lugn och ro med sina egna tankar efter en kroppslig ansträngning med ett naturpanorama framför ögonen.

Så stor och grann och omväxlande den är, jorden. Så små vi människor ändå är…

•••

– Pappa, kan du skala en apelsin åt mig?

Dottern har aldrig gillat att åka lift. Men idag har det gått riktigt bra. Hon är rosig och glad och vi delar upp klyftorna i det soliga skogsbrynet bredvid backen.

– Vad god och saftig apelsinen är, säger hon belåtet.

Det har gått en dryg vecka. Nyss i Chamonix med de vuxna sönerna. Nu i Malmabacken i Malmköping med den tolvåriga dottern, för den relativa rättvisans skull.

Chamonix och Malmköping. Två olika planeter. Samtidigt två sidor av samma mynt.

Det beror liksom på hur man ser på saken. Och om man värdesätter den inre resan mer än den yttre.

Väckt av koltrasten

Jag väcks av koltrasten!
Den sitter i en trädtopp och sjunger nu i gryningen.
Så klart sjunger bara den som har något viktigt att berätta.
Så vackert sjunger bara den vars själ håller på att tina upp.
Så glatt sjunger bara den som känner att våren är i antågande.

Sockrad forskning

Jag har tidigare skrivit om alla forskningsrapporter som säger att kaffe i princip är bra för alla krämpor du riskerar från vaggan till graven. Drick kaffe och du slipper allt från typ cancer och klamydia till skavsår.

Att många av studierna är bekostade av kaffeindustrin självt, förvånar väl ingen?

Nu är det dags för nästa forskningsjäv. 

Den europeiska livsmedelsmyndigheten Efsa har kommit fram till att det inte finns någon bevisad koppling mellan socker och övervikt. 

Intressant! Om det inte vore så att fyra av de fem forskningsrapporter man lutar sig emot betalats – av sockerindustrin.

Efsa hävdar att det inte spelar någon roll att det är sockerindustrin som betalar forskarna. 

Då inställer sig genast frågan: Hur stora summor har sockerindustrin betalat medarbetarna på Efsa för att de ska ha den löjeväckande ståndpunkten?

Sensmoral: Lita inte på någon forskningsrapport förrän du vet hur den finansierats.

Läs mer om sockerskandalen på Sveriges Radios webb.

Tack, Kjell Alinge!

Vad är det som pågår? Först David Bowie. Sen Kjell Alinge.
Nu vittrar ungdomens fundament i snabb takt...
David Bowie hade en av popvärldens bästa sångröster. Kjell Alinge Sveriges bästa radioröst.
Mjuk som maskulin sammet (om sammet kan vara maskulin?). Fullproppad med sjuk, intelligent humor.
Hans långkörare Eldorado i all ära. Det var med Janne Forsell i programmet "Hemma hos" som Kjell Alinge för evigt tog en plats i mitt inre.
Vila i frid du maskulina sammetsröst!

För övrigt tycker jag...
...att du ska lyssna på den här Indira Gandhi-grejen. Kan radio bli bättre än så här? 

Bowie – du är odödlig!

Ena dagen: David Bowie släpper en ny kritikerrosad platta.
Andra dagen: David Bowie går bort 69 år gammal.
Så typiskt. Så genialiskt. Så gör bara en som är odödlig. På riktigt.
Tack för allt David Bowie. Du och din musik liknar inget annat världen upplevt.

För övrigt...
...tycker jag mycket om den här liveversionen av Heroes.

Din stund på jorden

"Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! 
För nu är det din stund på jorden!”

– Vilhelm Moberg

Nyårstips i sista minuten

Tips från familjen Bertilsson till alla er som skålar och pratar lite för mycket på nyårsafton.
Monteras lämpligast vid 19-tiden.
Tages bort efter tolvslaget och tandborstningen. Precis före läggdags.

Nu så kommer julen...

Den här julkrönikan har jag hämtat från min kolumn i Magasinet. I fall någon missat att läsa...

Precis när höstmörkret tynger oss som mest. Precis då kommer första advent och Lucia och julhelgerna och tinar upp våra melankoliska nordiska själar.

Är det tillåtet att gilla julen som man? I min ålder? Tack!

Jag har alltid tyckt att december är den mysigaste månaden av dem alla. Under en osäker period i ungdomen skakade jag i och för sig på huvudet, som alla andra.

”Nä, julen är bara en kommersiell och stressig och kvasireligiös happening!” Men innerst inne: ”Tänk om man vågade säga som det är. Tänk om man vågade stå upp och säga: Jag gillar faktiskt julen!”

Barndomen, det är då man präglas som mest. Det är då som själen är som mest öppen för intryck, fantasier och upplevelser. Och eftersom mina föräldrar ordnade den ena mysiga julen efter den andra så antar jag att den bakomliggande förklaringen till min julförtjusning inte är svårare än så.

När vi firade julen hemma i det sörmländska radhuset kom tomten i mörkret på baksidan med en ljuslykta i ena lovikkavanten och en säck i den andra.

När kompisarna sedan länge förnekat tomtens existens visste jag inte vad jag skulle tro. Farsgubben gick nämligen aldrig ut och köpte kvällstidningarna. Han satt med och kikade ut genom fönstret och tycktes lika fascinerad av tomtebesöket som vi andra.

Ju äldre jag och brodern blev, desto listigare var föräldrarna när de engagerade årets tomte. Till en början funkade det utmärkt med farbror Tage i grannkåken.

Men, för varje jul, desto mer perifer tomte. Den vikarierande reportern på pappas redaktion, vaktmästaren på mammas skola, människor jag och brodern aldrig träffat och därmed inte hade en chans att avslöja.

Och varannan jul, när vi var uppe hos morfar och mormor på den översnöade bondgården utanför Härnösand, pulsade vi runt i skogen och valde julgran, gick in till fjällkorna och önskade god jul och åkte häst och släde till julottan.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att julen ger mig positiva vibbar. Nu undrar ni kanske hur det där yttrar sig i dag? Om jag fortfarande tror på tomten och om jag fortfarande går runt och letar den perfekta julgranen?

Nej, på den första frågan. Men jag är fena på att fixa bra tomtar åt mina ungar.

Ja, på den andra frågan. Plastgran, nix! Real stuff ska de’ va’! Och den hugger vi traditionellt på vackra Taxinge säteri i Lid, i Nyköpings kommuns glesbebyggda norra utkant.

På 80-talet och i början av 90-talet hyrde jag och min dåvarande sambo en av flyglarna på Taxinge av Hans Hadenius. Han okejade att vi högg en inne- och en utegran dagarna före jul.  

Och faktiskt, traditionen håller fortfarande i sig. Trots att vi flyttade från Lid för över 20 år sedan, trots att säteriet numera ägs av den förstående familjen Åkerlund, trots att jag bildat ny familj och har fyra barn, varav tre vuxna och två bor i Halmstad och Uppsala.

Någon dag före jul kommer alla fyra ”ungarna” hem för att hugga gran på Taxinge och förstås – för att fira jul. Vi letar rätt länge efter den perfekta granen och sitter på några lämpliga stubbar och äter skinkmackor och dricker varm choklad.

Är det glansis på Samlingssjön åker vi skridskor och spelar hockey. Är det snö åker vi skidor och pulka. Är det barmark så funkar det också. Det är ju trivsamt bara att umgås och minnas alla mysiga julgransdagar vi haft och förhoppningsvis kommer att ha tillsammans.

Summan av julkardemumman:

Jag gillar julen! Och det står jag för!

God jul, alla läsare!

Sankta Lucia – och hennes konstiga ord

Eftersom mitt yrke är att sälja ord, hyggligt ihopfogade med varandra, har många gamla och nya kunder hört av sig idag, fast det är söndag, och frågat:
Uffe, vad handlar egentligen Lucia-sången om? Det är så många konstiga ord överallt?
Lugn, bara lugn! Bertilsson fixar ordbiffen!
"Natten går tunga FJÄT, runt gård och STUVA. Kring jord som sol FÖRLÄT, skuggorna ruva."
Till alla er som undrar kan jag meddela att FJÄT är ett gammalt ord för fotsteg, STUVA en gammal variant av stuga och nej, solen ska inte förlåta jorden, förlåta hade i gammelsvenskan även betydelsen lämna, överge.
Häpp!
Folkbildning på hög nivå!
Eller?

För övrigt tycker jag...
...att lussekatter är goda, en kort stund. Står de lite för länge blir de snabbt torra och trista.

Jag gillar även Laleh

Jamen såna där gamla gubbar som du gillar bara Springsteen, Lundell och Bowie.
Rätt.
Jag gillar Springsteen, Lundell och Bowie.
Och fel. Jag gillar även Laleh.
En ung invandrartjej från Iran som Sverige inte skulle klara sig utan.
Rösten får en att tvärstanna.
Djup och naiv på en och samma gång.
Stark och spröd.
In- och utlevelse.
Helt enkelt bara så himla bra!

Kolla själv!

Efter Utøya:
https://www.youtube.com/watch?v=VHX2J7MANHc
Så mycket bättre:
https://www.youtube.com/watch?v=HsAZvsB_MeI
En stund på jorden:
https://www.youtube.com/watch?v=ciG3xXzPjkU

Vem är du?

Medan karlarna runtomkring spikar febrilt på sina nya verandor om somrarna och servar sina bilar och snöslungor om vintrarna går du omkring och undrar vem du är. Egentligen.

Vad har din fru för man och dina barn för far som inte tar på sig snickarbyxor med knäskydd, fattar skruvdragaren i ena handen och hammaren i den andra och sätter igång att banka och slå så fort

helgen och semestern kommer.

Äh, tröstar du dig med, du har annat att komma med...

Som vadå? Nej... Det där är inte lätt...

Du går tankfullt ut i skrivarrummet ovanpå garaget för att få lugn och ro att tänka och kanske skriva.

Och du lyckas få fart på den 43 år gamla skivspelaren och lägger på den alltid lika underskattade

och nu märkligt bortglömde rockpoeten Dan Hylander med sitt Raj Montana Band.

Svart kaffe, herregud den är ju i princip lika bra som Skuggor i skymningen.

Få se, finns texten, på det tummade konvolutet? 

Ja den står här... Va fan, det här är ju bra. Riktigt bra till och med!

Det där kunde ju nästan vara du... 

Den där som är något annat, men som du inte riktigt kunnat sätta ord på.

Förrän nu:

Vill du ha inövat smicker 

Då får du gå till en annan man

Jag ljuger gärna o bra 

Men alltid spontant  

Vill du ha sång till din skönhet 

Då får du gå någon annanstans

Jag sjunger falskt om det fula 

o alltid för starkt  

Jag är förälskad i livet 

Jag e så dum, att jag tror på det jag gör

Om du stannar kvar 

Så vet du vad du får 

Svart Kaffe, o poesi

Svart kaffe, o drömmeri

Svart kaffe, o lite självironi 

Vill du ha trygghet o tofflor 

Då får du söka en annan vän

Jag e för evigt på rymmen 

Ett brådmoget barn 

Vill du ha håriga hannar 

Är du bra dum om du stannar här

Jag vill va vild i min ömhet 

Men aldrig vulgär 

Jag är förälskad i kärlek 

Men lever helst i böcker å musik

Om du stannar kvar 

Så vet du vad du får 

Svart kaffe, o fil noir

Svart kaffe, o svåra ord

Svart kaffe, men kanske lite kärlek ändå 

Svart kaffe, Svart kaffe...

Hyllning till en häst

Yes!
Jag förmodar att de flesta av mina bloggläsare är för intellektuella för att ens ägna travsporten en tanke.
Men det skiter jag i. Travtränare som jag är på fritiden.
Igår vann Chantal Velvet på Mantorp – med sex längder.
Våren 2015 var hon i kanonform och vann lopp på lopp. När vi kom hem från Borlänge efter en imponerande seger tvekade jag om hon skulle få gå in i stallet eller ut i hagen några timmar.
"Hagen, det är hon värd", tänkte jag.
När hon skulle tas in ett par timmar senare hade hon trampat snett. Kanske på en sten, kanske på en rot, hur som helst, hon var riktigt halt.
Röntgen, neeej, hovbensfraktur, lång vila i ensamhet medan de andra hade skoj i hagen, tävlingsuppehåll i nästan ett år istället för en planerad V75-start.
Efter lång rehabträning och upptrappad träning var det äntligen tävlingsdags igen i våras.
Vad hände? Jo hon hade något lömskt virus och klappade ihop totalt på upploppet.
Puh, ytterligare fyra månaders vila från tävling.
Hela sommaren gick, men nu i september var det till sist dags igen. Men vad händer då?
Hon galopperar i start efter start. Trängd av ett annat ekipage in på innerplan, rycksnöret till örontussarna fastnar i svansen, för hård laddning från start...
Men igår! ÄNTLIGEN! Vinst med sex längder! På Mantorp! Med Linda Sedström i sulkyn.
Som vi har väntat och kämpat och längtat efter den här segern!
Jag som tränare, Håkan som fodervärd, Mats som kusk och hästnaprapat, Nisse som chaufför och alltiallo, Katarina som lagar mat när jag är i stallet...
Och inte minst Chantal själv. Som tålmodigt läkt ut sin skada i sin ensamhet för att någon gång i framtiden återigen få chansen att gå i hagen med de andra, och kanske till och med visa vilken häftig springare hon är på travbanan.
Tack underbara, härliga, tålmodiga Chantal Velvet!
Tack för att du påminner mig och din omgivning om att man aldrig, aldrig, aldrig ska ge upp!

Jag har rätt!

Skrev i förrgår om att Nyköping ligger långt efter exempelvis Norrköping när det gäller höstlovsaktiviteter för alla skolåldrar.
Till exempel finns under lovdagarna noll (0) timmars allmänhetens åkning i Nyköpings, trots två skattefinansierade ishallar.
En syrlig anonym kommentar kom in med anledning av mina åsikter. Skriven av någon hyfsat högt uppsatt tjänsteman eller kvinna på Nyköpings kommun, är mitt tips.

Anonym 27 oktober 2015 14:41

Hej!
Nu råkar ju simhallen vara under renovering och länsmuseet har nyss börjat byggas. Ingen konsthall kanske, men väl över 15 olika gallerier finns.
Sen finns det visst tider för allmänhetens åkning på Rosvalla: http://www.nykopingsguiden.se/evenemang/na-allmanhetens-skridskoakning/
/Trött på gnällspikar

På det där svarar jag:
1. Jag har rätt, du har fel. Det finns inte en enda timme allmänhetens i Rosvalla under höstlovsdagarna.
2. Norrköping har en hel hop konsthallar, Nyköping har ingen sedan många år. Att blanda ihop gallerier och konsthallar är som att jämföra äpplen och päron.
3. Om du är trött på gnällspikar, varför gnäller du då på min bloggtext?
4. Tack ändå för responsen!

Höstlov inget för Nyköping

Höstlov i hela landet och kommunerna övertrumfar varandra med familjearrangemang.
Norrköpings kommun inte minst, som nyligen kom med en räcka höstlovserbjudanden till alla nyköpingsbor.
Nyköping däremot ligger lågt. Här har, hör och häpna, Rosvalla stängt allmänhetens åkning hela höstlovet – trots två ishallar.
Och någon simhall eller konsthall finns heller inte att tillgå.
Trots att vi betalar skatt i Nyköping tvingas vi ändå åka till Norrköping för att åka skridskor och bada och gå på museum.
Nu undrar jag stilla: Är ni nöjda med höstlovsutbudet, ni som bestämmer i Nyköpings kommun?

En travare i skogen...

 





En travare i skogen mellan stallet och fjärran,

ett finslipande träningspass i morgondis...

(Travesti på Ted Ströms Vintersaga)

SD ett mysterium

Sverigedemokraterna är ett mysterium.
Det spelar ingen roll om företrädarna svingar omkring med järnrör på sta'n, avlyssnar varandra, vill skjuta flyktingar med kulspruta eller ägnar sig åt grova skattebrott.
Deras anhängare kroknar inte. Tvärtom.
Ju fler skandaler SD-politikerna är inblandade i, desto bättre går det i opinionsmätningarna.
Omvända världen?
Verkligen!
Svårt att förstå?
Japp!