Tack för 15 fina år!

Han var alltid glad när man kom hem. Rullade sig runt i gruset. Vässade klorna mot snöbollsbuskens stam. Strök sig runt benen och spann.
När jag gick till vedboden satt han utanför och väntade medan jag högg eller fyllde korgen. När vi satte potatis och plockade hallon fanns han alltid i närheten.
Tittade man på honom låtsades han som det regnade. Tro inte att jag är intresserad. Jag råkar bara sitta här. Och där. Och där ni befinner er på gården.
Stolt. Medveten om sitt eget värde. Samtidigt trofast och tillgiven. Lekfull med barnen även som gammal gubbe.
Sån var han, Tuffingen. Vår kolsvarta stiliga katt.
Igår somnade han in för gott, efter en kort tids sjukdom. Nu ligger han begravd invid syrenhäcken med två påskliljor vid huvudgärden.
Linn har lagt en leksakstelefon bredvid honom. "Så att vi kan ringa och prata med varandra, Tuffingen och jag".
Tack Tuffingen. Tack för dina 15 år i hemtrevlighetens tjänst. Vi saknar dig så.