Lösa hundar bakom Gunsans död

Lösspringande hundar är då och då på tapeten. Nyligen attackerade två lösa hundar ett par islandshästar här i Nyköping.
Hästarna blev utom sig av rädsla och försvann ut genom hagen och bort genom genom flera bostadsområden.
Det hela slutade lyckligt, i alla fall fick vare sig hästar eller människor några fysiska men. En av hundarna ska tydligen ha fått sig en rejäl spark, men jag hoppas ingen tar illa upp om jag säger att hunden och hundägaren får skylla sig själva.
En gång för halvtannat år sedan drabbades jag själv av lösspringande hundar när jag körde ett träningspass i skogen med en av våra travare.
Hundarna hoppade in mellan benen på Guanabana som blev livrädd, sparkade bakut och föll i sken på skogsvägen.
Det var mer tur än skicklighet att jag till slut lyckades få hejd på henne, utan att ramla ur vagnen.
Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att stoet blödde ur ett sår på ena benet.
Som tur var läkte såret bra, och hon fick inga bestående fysiska men.
Men, och desto värre. Hon fick bestående psykiska men av hundattacken.
Hästar är flyktdjur och attacken aktiverade hennes flyktinstinkt så pass att det inte längre gick att köra henne själv i skogen. Jag var alltid tvungen att köra henne i rygg på en annan häst för att hon skulle känna sig trygg.
Och ännu värre. När hon skulle tävla på Mantorp strax före jul och för en stund var ensam på stallbacken på väg upp till banan blev hon rädd för något. Tog inte styrning, slet sig och skenade okontrollerat ut från banan med den tomma vagnen slängandes efter sig.
En av mina värsta stunder i livet. Vart tog hon vägen? Upp på E4:an? Tänk om några människor kommer i vägen!
Men hon skenade tillbaka mot banan, rammade ett staket och kunde fångas in utan att någon människa kom till skada.
Tyvärr sargade hon sig i ett bakben så pass allvarligt att vi fick avliva henne två dagar före jul.
Så sorgligt och så onödigt!
Guanabana fick psykiska men för livet av hundattacken. Attacken satte sig så pass i hennes inre att den indirekt ändade hennes liv.
Gunsan var vår ögonsten och hade mycket ogjort på tävlingsbanan och i avelsboxen.
Vad jag tycker om ägare som släpper lös sina hundar utan att ha hundraprocentig koll på dem?
Behöver jag säga det?


 

Ica-Stig i ankdammen

Herregud, det är mycket nu. Inbördeskrig i Syrien och Ukraina, franska satirtecknare mördare av fundamentalister, Islamiska staten, Boko haram...
Och som om det inte vore nog med tunga nyheter –  Hans Mosesson lämnar över reklamrollen som Ica-Stig till Loa Falkman!
Vilken skräll!
Helt otroligt!
Här snackar vi real hot news!
Kvällspressen låter meddela, jo faktiskt, att Loa Falkman tänker göra en egen variant av Ica-Stig.
Men det imponerar förstås inte på Mosesson som utbrister:
– Det finns ingen som kan slå originalet!
Hörde jag ordet ankdamm?
Lägg av, den här nyheten har potential att bli en riktig affär!

För övrigt tycker jag...
...att det är härligt med riktig vinter!

Buss på lantisarna!

Fastighetsägarna längs kusten nordost om Nyköping ska tvångsanslutas till Nyköpings kommuns nya VA-ledning till Vålarö.
Trots att en hel del av dem redan har fungerande vatten och avlopp tvingar den rödgröna majoriteten fastighetsägarna att punga ut med upp till 336 000 kronor för anslutningen.
Nu väntar vi bara på att andra rejält tilltagna tvångsfakturor ska skickas till dem som bor på landet eller har fritidshus i Nyköpings kommun
Till exempel kan väl fastighetsägare som bor längs med landsvägar med busstrafik få en faktura på förslagsvis 150 000 kronor till nya busshållplatser.
Buss på dem bara!
De som bor på landsbygden får skylla sig själva!

Lundell om snön

Snön faller och vi med den, långt långt in i sommaren.
Snön faller och vi med den, det blir mycket bättre sen.

Iväg med bilen genom flingorna, ingenvart, ingenvart.
Bara bort.

Snön faller och vi med den, snön faller nog länge än.
Har jag på känn.

Säg, minns du när vi stack ifrån stan som ett rövarpack.
Mitt i sommarn ifrån Hagas fest, när det regnade som mest.
Vi gömde oss i skogen med katter och vin.
Ingenvart, ingenvart bara bort.
Säg minns du, minns du det än, minns du den sommaren.
Vill du dit igen.

En är frisk och letar efter lyckan, en annan är full och letar efter kryckan.
En tredje är polis och samlar på falkägg, en fjärde kör in i bergvägg efter bergvägg.
En femte är främmande och minns ingenting.

Tjugoåtta ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt.
Långt till sommarn, långt till vår, tänd en brasa och torka dit hår.
Bärga båten och lägg upp den på land, snart ska vi segla igen.
Vart vi vill.

Snön faller och vi med den, snön faller till morgonen.
Då blir det ljust.

Alla är ensamma

Life is a mystery
Everyone must stand alone.
Börjar Madonnas suggestiva Like A Prayer.
Och jag tänker på det där när jag läser Denna dagen ett liv, Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren, denna undantagskvinna som bland annat konstaterar:
"Människan har ett bräckligt litet värn mot vad livet kan hitta på att slå till med, om hon inte lärt sig att vara ensam. Det är nästan det viktigaste som finns."
Och:
"Varenda en är instängd i sin ensamhet. Alla människor är ensamma, fast en del har så mycket folk omkring sig att de inte förstår det eller märker det."
Kanske är ett av svaren på gåtorna om livet här på jorden att det, mitt i larmet, gäller att acceptera sin egen ensamhet. Och att lära sig att hantera den?
Vad vet jag? 

Ja och nej

Ja, jag har varit ledig under jul- och nyårshelgerna. Nej, jag har inte prioriterat bloggskriverierna.
Ja, jag har gått upp av julmaten och julgodiset. Nej, jag tänker inte säga hur mycket.
Ja, jag har åkt långfärdsskridskor på spegelblanka isar. Nej, nu funkar det tyvärr inte längre på grund av snö- och tövädret.
Ja, jag tycker att det är ruggigt otäckt med terrordåden i Paris. Nej, jag vet inte om det är rätt eller fel att ge massiv moteld med provocerande teckningar.
Ja, jag hoppas på ett lugnare och fredligare klot under 2015. Nej, jag är inte säker på att det blir så.

God Jul!

Det är dan före dopparedan och granen liknar lutande tornet i Pisa hur mycket man än bänder och vrider på fotskruvarna och ormboet till julgransbelysning är näst intill omöjligt att reda ut och utanför fönstret lyser snön med sin frånvaro men ändå känner man sig glad och harmonisk och varm i hjärtat och det är så klart för att julen är här och att ungarna har kommit hem från Uppsala och Halmstad och var de nu bor någonstans för att äta gott, umgås, bada julbastu, lyssna på Jussi Björling och O helga natt och bara vara så där i största allmänhet.
Nu gäller det att passa på att njuta!
För snart är allvaret här igen...
God Jul!