Vinterns första skidtur

Du är ute på vinterns första skidtur och du tycker att det flyter på rätt bra fast du är stel och ovan och spåren är sisådär. Men plötsligt kör det om en figur som har ungefär samma märkliga och kämpiga och krumma skidteknik som Sven-Åke Lundbäck och du börjar gnola Ola Magnell och "Du har känslan men inte rätta viljan" medan du moloket tänker att det kanske till och med är så att du varken har känslan eller den rätta viljan...

För övrigt tycker jag...
...att längdskidor är en suverän träningsform.

Hundraåringen och Amadeus

Var och såg Jonas Jonassons Hundraåring på bio härom dagen och visst är det roligt att se en massa sörmländska sommarmiljöer och visst är Robert Gustafsson lysande i huvudrollen, men ursäkta, det här innehållet, vad handlar det om, egentligen?
Det bärande spåret, förutom att hundraåringen är på flykt undan sitt hundraårskalas på hemmet, är att att han i sitt tidigare liv gillade bomber och explosioner och att han som en följd av detta fick träffa en handfull diktatorer under mer eller mindre löjeväckande former.
Att sorglöst supa med Stalin och rädda livet på Franco och senare tjäna pengar på att sälja den spanske envåldshärskarens pistol, kan inte det karaktäriseras som ett glättigt försök att göra vidriga despoter rumsrena?
Om textförfattare Jonasson hade haft något annat uppsåt än att tjäna pengar hade han väl låtit Hundraåringen åtminstone försöka ändra på diktatorernas agenda och spara så många liv och lidanden som möjligt?
Istället för att larva med eller rädda livet på dem?
Jag bara frågar.

För övrigt tycker jag...
...att Johan Rabaeus gestaltning av den omåttligt avundsjuke Antonio Salieri i Amadeus på Dramaten är fullständigt storartad.

Livet är ändå en fest

Flera har varit inne på min blogg och kollat hur det gick för mig som nominerad på travgalan på Sundbyholm i lördags och eftersom här inget stod så antog de att jag inte blev utsedd till Årets travamatör och det är naturligtvis så det är.
Man biter ihop och applåderar vinnaren och försöker se glad ut och man har en känsla av att ha lyckats skapligt med det även om det spände rätt mycket i mungiporna i ungefär 30 sekunder.
Men livet är ändå en fest och man äter och dricker och skrattar och dansar och surrar och man tar en runda bort till vinnaren och gratulerar och så tar man frugan under armen och åker hem till hotellet i Eskilstuna i en överfull bil och så knoppar man in som en klubbad oxe. Och morgonen därpå går livet vidare och man har liksom inte en tanke på att meddela världen att man inte vunnit.
Men nu är det ändå gjort.

För övrigt tycker jag...
...att man ska vara glad för att man lever och har hälsan och inte ledsen för en futtig liten obetydlig tävling... Men nästa år... Grrr... Då ska jag ta dom...

Status quo

Och det är nyårsdag och huvudet går på halvfart och det är drösvis med kvarlämnade och utbrända fyrverkeribatterier på allmänningen nedanför huset och det är förstås någon annan som ska städa undan och jag funderar över om denna någon annan är jag eller grannen eller kommunen.
Men nu gäller det att inte fastna i bitterhet det första man gör 2014 utan nu gäller det att försöka vara nöjd och glad och göra bokslut med 2013.
Och visst, man ska ligga lågt och man ska inte förhäva sig och allt det där men har man under året fått pris på en gala på Skeppsholmen för Sveriges bästa kundreportage och har man nominerats som Årets travamatör på hemmabanan Sundbyholm så måste man väl ändå ha gjort något rätt på jobbet och fritiden?
Å andra sidan har man som vanligt glömt, försummat, slarvat, gjort och sagt fel saker vid fel tillfällen och bettet sig spånigt i största allmänhet och då jämnar väl det bra och dåliga ut sig i slutänden och skapar ett status quo som man har att utgå ifrån under det nya årets första skälvande timmar.

För övrigt tycker jag...
...att det är gott att börja året med ägg och bacon och äppeljuice.

Gott nytt!

Om formen är den rätta kommer ett nytt inlägg imorgon.
Gott Nytt År kära läsare!

Grön vinter – bah!

Så fort det snöar klagar gröna-vinter-kramarna att de fryser och att de måste skotta och att i princip allting är åt helskotta.
Men nu, var är gröna-vinter-kramarna just i detta nu när lågtrycken och plusgraderna från Atlanten avlöser varandra och det är så regnigt och fuktigt och blött på backen vecka efter vecka att man undrar om det någonsin kommer att falla en snöflinga mer eller någonsin bli vår och sommar igen?
Har du hört någon jubla? Har du hört gröna-vinter-kramar-kören sjunga ut sin lycka?
Nej, ingenting hörs. Tyst och ekande tomt på glädjeyttringar.
Det måste betyda att ni tänkt om?
Vindflöjlar!
Eller att ni klagar oavsett om det är vita eller gröna vintrar!
Gnällspikar!
Själv står jag för att jag gillar snö och riktiga vintrar. Som den vi hade ifjol.
Hedersknyffel!

För övrigt är det varken...
...snö eller minusgrader på gång i Sörmland så långt SMHI kan blicka in i januari. Bit ihop! Håll ut! Kämpa!

O Helga natt

Och åren går och ett nytt står strax för dörren men först ska julen firas och skinkan ätas upp och klapparna börja användas och då slår det dig plötsligt att det spelar ingen roll hur många gamla och nya låtar du hinner lyssna på under ett år, det är i alla fall som vanligt den gudabenådade tenoren från Borlänge, Jussi Björling, och O Helga Natt som påverkar din själ mest av alla.

http://www.youtube.com/watch?v=ofKk_Etapq4

God Jul!