Palme – en riktigt bra film

Såg Palme igår. Hade inga jättelika förväntningar.
Att klippa ihop en massa arkivmaterial till en långfilm låter inte som någon superhöjdare.
Men där hade jag fel.
Regissörerna Kristina Lindström och Maud Nycander har gjort ett makalöst bra jobb. De har varvat gamla klipp och nya intervjuer och lyckats få till en hållbar röd tråd, utan tempodödande speakerröster.
Palme är ett rörande tidsdokument och ett indicium för att "det var bättre förr".
Då politikerna slogs för sin sak och sin idé. Då skillnaderna mellan partierna var tydliga och klara. Då landets statsminister kastade sig in i debatterna och inte höll sig undan.
Oavsett partifärg, visst kan man sakna Palmes hetta och intellekt ibland?
Inte minst idag när Moderaterna kallar sig för arbetarpartiet och Socialdemokraterna presenterar affärsplaner och det enda de debatterar om är hur en marginell del av Sveriges statskassa ska förvaltas.

För övrigt tycker jag...
...att det är fantastiskt vad svamp det är i skogen efter allt regnande. Hallå trattisar, nu är det helg, nu kommer jag...

Måste de synas överallt?

Filip och Fredrik. Varför syns de överallt?
Och varför gapar de alltid så stort på bild?
Varför är de så himla flåsiga och forcerade? Hur kommer det sig att de är så populära?
Om det nu är det?
Ja, jag vet inte. Jag gillar dem inte. Inte alls.
Dessutom har jag börjat tröttna på Leif GW Persson. Syns inte han också överallt?
Speciellt i teve och kvällstidningarna.
Varför är han så trött jämt? Beror det på att han springer gatlopp mellan redaktionerna?
När jag var ung syntes Börje Ahlstedt överallt. Ni vet han som spelar Mattis i Ronja Rövardotter. Han syntes i varenda tevepjäs, på varenda scen och i varenda tidning.
Till sist tröttnade man på honom. Men det var som om han förstod det där och började ransonera sig själv en smula.
Och så småningom stod man ut med honom igen. Ja, till och med uppskattade.
Har Filip och Fredrik och Leif GW och några till tänkt på det?
Att de ska ligga lågt ett tag?
Jag är skeptisk.

För övrigt tycker jag...
...att tidningen Turists höstnummer är en riktig plusvariant. Fast det brukar ju alla tidningens utgåvor vara.

Tänk om, velour-poliser!

En 79-årig kvinna blir svårt biten av en hund utanför kyrkan på Arnö. Hundägaren tar med sig hunden och smiter i tumultet.
Efter att lokaltidningen skrivit om saken hör hundägaren av sig och lämnar självmant in hunden till Nyköpings-polisen.
Den uppenbart livsfarliga besten ska nu testas av personal vid polisens hundenhet.
– Det kan handla om att vi meddelar hundägaren något slags förbud. I värsta fall kan hunden avlivas, säger Ewa Kaijser.
I värsta fall? Är det inte precis vad som behöver göras?
Worst case i det här fallet är väl att hunden får komma tillbaka till sin ägare och göra om samma sak igen?
Tänk om, velour-poliser! Tänk rätt!

För övrigt tycker jag...
...att alldeles för många av dagens hundägare är för mesiga och otydliga i sitt ledarskap.

På en bonad i Minnesota

Jag har alltid gillat sådana där gamla väggbonader som brukar sitta i gamla lantkök.
Typ sådana där med visdomsord som "Hem ljuva hem" och "Egen härd är guld värd".
I Gammelgården i Scandia i svenskbygderna i Minnesota hittade jag en bonad med en vers som gick rakt in i själen:

Vem sjöng den sången stilla,som över vaggan ljöd?
Vems var den milda rösten, som mig att sova bjöd?
Ett eko av den sången djupt i mitt hjärta bor,
och denna sång, den sjöng ju hon, min egen kära mor.

Undrens tid är inte förbi

Igår tankade jag på Statoil på Norrköpingsvägen. Samtidigt pratade jag, dumt nog, i mobilen.
Utan att tänka på det måste jag ha lagt plånboken på taket och kört iväg.
Tio minuter senare kände jag efter i innerfickan och blev alldeles kall.
Kollade runt på skrivbordet här på jobbet. Sprang ut i bilen och vände på varenda säte och gummimatta.
Men nix. Puts väck.
Ringde till macken, men tyvärr, ingen inlämnad plånbok.
Det fanns inte i min sinnevärld att jag skulle få den tillbaka,
när jag uppgivet satte mig ner och spärrade mina kreditkort.
Men, undrens tid är inte förbi.
Precis när jag spärrat klart ringde en vänlig man och meddelade att han hade hittat min plånbok i rännstenen utanför Mekonomen och att han var ute och körde och kunde svänga förbi hemma hos mig med den.
Men tack snälla medmänniska! Du har bevisat att det fortfarande finns hopp om mänskligheten!
Om han fick hittelön?
Japp, en femhundring.
Den var han väl värd.
Eller hur?

För övrigt tycker jag...
...att det är synd att man inte kan ta bort spärren från kreditkorten när man fått dem tillbaka, istället för att behöva vänta flera dagar på nya – med pinkoder som det tar år att lära sig.

Vemodet rullar in – och ut

Övergången mellan sommar och höst.
Det är något med den som påverkar mitt inre, som gör mig introvert och moloken.
År efter år är det samma sak.
När badvattnet sakta kallnar och till sist inte är badvatten längre.
När det lysande gula invid skogsvägarna med all större sannolikhet är fallna björklöv och inte kantareller.
När den ljusa sommarnatten tynar bort och ersätts av ett allt mörkare mörker.
Det är då som det stora vemodet... rullar in.
Men lika säkert som att själen oroas under de här övergångsveckorna, lika säkert kommer den snart att ta hösten i sin famn.
När det inte är något snack längre.
När luften är klar och hög och träden sprakar.
När hösten är här, på riktigt.
Då rullar vemodet ut.
Och lugnet in.

Knivdrama in på knuten

Ibland händer ingenting. Ibland händer det massor.
Efter det uppmärksammade loppet på Solvalla på onsdagen sätter jag mig hemma vid datorn och jobbar på torsdagsförmiddagen.
Då ringer telefonen, en granne som med uppskrämd röst säger att ett barn är allvarligt knivskuret i ett bostadsområde alldeles intill.
Alla sinnen kopplas omedelbart på. Reptilhjärnan styr.
Var är flocken? Är dottern säker på skolan? Äldste sonen är i Halmstad? Mittensonen är hos mamma här på Arnö. Yngste sonen går på Gripen. Frun är i säkerhet på jobbet i Stockholm.
Måste ut och få reda på vad som hänt. Måste få reda på om det springer omkring en knivgalning här bland husen. Måste skydda min familj...
När jag hastar bort bland husen är ett av dem avspärrat med plastband. Poliser överallt. Och journalister.
Någon talar om att det handlar om en oerhört tragisk familjetragedi och att det inte är någon fara för allmänheten.
Reptilhjärnan blåser faran över. Flocken är inte hotad. Allt ordnar sig.
Det sociala tänkande jaget tar över.
Stackars, stackars människor. Hur kan något sådant här hemskt hända, mitt i idyllen?
Fruktträden dignar. Blomlådorna prunkar. Allt ser ju så fint och vackert och bra ut.
På ytan.
Och så detta fruktansvärda bakom den där stängda dörren.
Men inget kan man göra. Bara lunka hem och sätta sig och glo tomt genom fönstret.
Och fundera på hur man ska kommunicera hemskheterna inom familjen, framför allt med den nioåriga dottern.
Och nu har timmarna gått och alla barn på Arnö vet och vi har pratat med dottern och imorgon ska de tala om det i skolan.
Nu sover dottern tryggt i sina säng.
Tryggt?
Hoppas det i alla fall.