Senaste krönikan i Magasinet handlade om nätknarkare och karlar som bresar med benen. Håll tillgodo:
Vi skriver 2016 och
fler svenskar fastnar i nätet än fiskar.
Nästan all vaken tid
framför skärmen. Snacka om beroende.
Men det får man inte
säga högt. För då blir nätknarkarna kränkta och förbannade.
Härom veckan skrev författaren Katarina Bjärvall en
debattartikel i DN apropå att allt fler mår psykiskt dåligt:
”Vanliga problem för ungdomar och vuxna är ångest, social
fobi, sömnlöshet och sexuella störningar. Men det som ofta visar sig är att de
tillbringar i stort sett all ledig tid – ofta sex till tio timmar – med blicken
låst vid en skärm…
Tekniken utsätter oss för en intensiv stimulans i form av
rörliga bilder, ljus och ljud. Vår hjärnas belöningssystem får ständiga kickar
då vi avancerar uppåt i ett spel, alternativt får en lajk eller några följare i
sociala medier...
De mer subtila intryck och belöningar vi får i verkligheten
kan inte konkurrera med det. Vi får svårare att roa oss själva, koncentrera oss
på tankar, samtal eller böcker.”
Hon hänvisade till en kanadensisk psykolog som behandlar med
hjälp av drastiskt minskad eller ingen skärmtid alls. I de flesta fall avtar
problemen eller löser sig helt.
Hur tror ni debattartikeln togs emot? Kalla handen, naturligtvis.
En rad välmeriterade nätförsvarare ryckte snabbt ut under mottot anfall är
bästa försvar och rubriker som ”alarmistiskt svartmålande” och ”moralpanik”.
Det är så vi fungerar, vi människor. Knark, alkohol, spel
och dobbel, bilkörning, tröstätning, sociala medier, Pokémon…
Det gnager till och från en känsla inom oss att något inte
är riktigt som det ska när vi fastnar i ett beroende. Men gud nåde den som
sätter fingret på problemet. Då försvarar vi oss med näbbar och klor och alla tillgängliga
vapen.
De slitna knarkarna blir rasande på socialarbetarna, de förnekande
alkoholisterna på familjemedlemmarna, de lata bilisterna på cyklisterna, de frånvarande
dator- och smartphone-kramarna på alla som försöker nå dem med budskapet:
Det finns en poäng med att flytta ögonen från skärmen till
verkligheten. Eller IRL (in real life) som livet på jorden kallas av
digitalisterna.
I Katarina Bjärvalls svar till nätkramarna skrev hon att ”de
goda effekterna av internet överskuggar generellt dess skadeverkningar”. Men ”vi
måste kunna tala om nätets avigsidor”.
Ja det borde vi. Börjar direkt med den 13-åriga dottern.
Fast… Jag väntar nog lite. Hon brukar liksom bli lite
upprörd om man stör henne när hon följer Therése Lindgren och andra youtubers…
•••
Det har brutit ut en storm mot män som sitter och bresar med
benen i teverutan. Bilder har visats på Zlatan, Daniel Nannskog med flera som
placerar knäna i öst och väst. Debatten ger bilden att kvinnor sitter snyggt
med benen ihop medan männen är som skrevande apor.
Visst. I skrevandet ligger sannolikt aningslöshet, dålig
uppfostran, patriarkala strukturer, maktbegär och så vidare. Men. Ett
genusperspektiv har glömts bort. Kanske för att det talar till männens fördel?
En man har, till skillnad från en kvinna, ett paket mellan
benen bestående av en lem och två testiklar. Det är lite pinsamt det här… Men…
Paketet är liksom lite i vägen när man sitter med benen tätt ihop. Det klämmer
och är obekvämt vilket gör att benen lätt far ut en bit.
Kan det vara en faktor att ta hänsyn till? Eller åtminstone
en förmildrande omständighet?
