Jag gillar även Laleh

Jamen såna där gamla gubbar som du gillar bara Springsteen, Lundell och Bowie.
Rätt.
Jag gillar Springsteen, Lundell och Bowie.
Och fel. Jag gillar även Laleh.
En ung invandrartjej från Iran som Sverige inte skulle klara sig utan.
Rösten får en att tvärstanna.
Djup och naiv på en och samma gång.
Stark och spröd.
In- och utlevelse.
Helt enkelt bara så himla bra!

Kolla själv!

Efter Utøya:
https://www.youtube.com/watch?v=VHX2J7MANHc
Så mycket bättre:
https://www.youtube.com/watch?v=HsAZvsB_MeI
En stund på jorden:
https://www.youtube.com/watch?v=ciG3xXzPjkU

Vem är du?

Medan karlarna runtomkring spikar febrilt på sina nya verandor om somrarna och servar sina bilar och snöslungor om vintrarna går du omkring och undrar vem du är. Egentligen.

Vad har din fru för man och dina barn för far som inte tar på sig snickarbyxor med knäskydd, fattar skruvdragaren i ena handen och hammaren i den andra och sätter igång att banka och slå så fort

helgen och semestern kommer.

Äh, tröstar du dig med, du har annat att komma med...

Som vadå? Nej... Det där är inte lätt...

Du går tankfullt ut i skrivarrummet ovanpå garaget för att få lugn och ro att tänka och kanske skriva.

Och du lyckas få fart på den 43 år gamla skivspelaren och lägger på den alltid lika underskattade

och nu märkligt bortglömde rockpoeten Dan Hylander med sitt Raj Montana Band.

Svart kaffe, herregud den är ju i princip lika bra som Skuggor i skymningen.

Få se, finns texten, på det tummade konvolutet? 

Ja den står här... Va fan, det här är ju bra. Riktigt bra till och med!

Det där kunde ju nästan vara du... 

Den där som är något annat, men som du inte riktigt kunnat sätta ord på.

Förrän nu:

Vill du ha inövat smicker 

Då får du gå till en annan man

Jag ljuger gärna o bra 

Men alltid spontant  

Vill du ha sång till din skönhet 

Då får du gå någon annanstans

Jag sjunger falskt om det fula 

o alltid för starkt  

Jag är förälskad i livet 

Jag e så dum, att jag tror på det jag gör

Om du stannar kvar 

Så vet du vad du får 

Svart Kaffe, o poesi

Svart kaffe, o drömmeri

Svart kaffe, o lite självironi 

Vill du ha trygghet o tofflor 

Då får du söka en annan vän

Jag e för evigt på rymmen 

Ett brådmoget barn 

Vill du ha håriga hannar 

Är du bra dum om du stannar här

Jag vill va vild i min ömhet 

Men aldrig vulgär 

Jag är förälskad i kärlek 

Men lever helst i böcker å musik

Om du stannar kvar 

Så vet du vad du får 

Svart kaffe, o fil noir

Svart kaffe, o svåra ord

Svart kaffe, men kanske lite kärlek ändå 

Svart kaffe, Svart kaffe...

Hyllning till en häst

Yes!
Jag förmodar att de flesta av mina bloggläsare är för intellektuella för att ens ägna travsporten en tanke.
Men det skiter jag i. Travtränare som jag är på fritiden.
Igår vann Chantal Velvet på Mantorp – med sex längder.
Våren 2015 var hon i kanonform och vann lopp på lopp. När vi kom hem från Borlänge efter en imponerande seger tvekade jag om hon skulle få gå in i stallet eller ut i hagen några timmar.
"Hagen, det är hon värd", tänkte jag.
När hon skulle tas in ett par timmar senare hade hon trampat snett. Kanske på en sten, kanske på en rot, hur som helst, hon var riktigt halt.
Röntgen, neeej, hovbensfraktur, lång vila i ensamhet medan de andra hade skoj i hagen, tävlingsuppehåll i nästan ett år istället för en planerad V75-start.
Efter lång rehabträning och upptrappad träning var det äntligen tävlingsdags igen i våras.
Vad hände? Jo hon hade något lömskt virus och klappade ihop totalt på upploppet.
Puh, ytterligare fyra månaders vila från tävling.
Hela sommaren gick, men nu i september var det till sist dags igen. Men vad händer då?
Hon galopperar i start efter start. Trängd av ett annat ekipage in på innerplan, rycksnöret till örontussarna fastnar i svansen, för hård laddning från start...
Men igår! ÄNTLIGEN! Vinst med sex längder! På Mantorp! Med Linda Sedström i sulkyn.
Som vi har väntat och kämpat och längtat efter den här segern!
Jag som tränare, Håkan som fodervärd, Mats som kusk och hästnaprapat, Nisse som chaufför och alltiallo, Katarina som lagar mat när jag är i stallet...
Och inte minst Chantal själv. Som tålmodigt läkt ut sin skada i sin ensamhet för att någon gång i framtiden återigen få chansen att gå i hagen med de andra, och kanske till och med visa vilken häftig springare hon är på travbanan.
Tack underbara, härliga, tålmodiga Chantal Velvet!
Tack för att du påminner mig och din omgivning om att man aldrig, aldrig, aldrig ska ge upp!