Slalom i Chamonix och Malmköping

Sitter i en klinisk bar på Arlanda och väntar på en försenad avgång till Geneve. Sippar på en lager och tuggar en svindyr grillad skinkmacka.

Runt omkring sitter världsmedborgare och wannabes och knappar på sina datorer och mobiler och ser så där lagom märkvärdiga och viktiga ut och jag tänker:

Vad har jag här att göra?

Aldrig tidigare har så många flugit så mycket som just nu. Upp och ner. Kors och tvärs. Hit och dit.

Spär på växthuseffekten? De flesta tycks inte bry sig. Jag och några till har ett molande gnag i samvetet. Men alla andra flyger ju, vad spelar det för roll om jag stannar hemma eller inte… Äh, man lever bara en gång!   

En ensam man i 50-årsåldern sätter sig vid bordet bredvid. Han har gjort vad han kan, och lite till, för att se så ung och fräsch ut som möjligt. För att synas och sticka ut.

En överarbetad nyklippt frisyr med en framtung lugg som oklanderligt viker åt höger med hjälp av spray eller vax. En orange märkesjacka som skriker lika mycket som han själv gör i sin mobil på övre-medelklass-stockholmska. En rejäl solbränna som ska dölja hans åldersrynkor, men som dess värre bara accentuerar dem.

”Ja tjena… Jag är på väg till Schweiz. Lite business och lite alpint vet du…

Mannen sneglar åt alla håll för att avgöra hur många som betraktar honom. När han kikar på mig blir han säkert besviken. Jag har en osviklig förmåga att fullständigt nonchalera amatörskådespelare av karaktären ego boy.

Människan är ett flockdjur. Har alltid haft och kommer alltid att ha ett behov av att positionera och rangordna sig. I förrgår största jordkulan, igår snabbaste hästen till kyrkan, idag ballaste flygresan.

Ju längre och statusfyllda resmål, desto bättre känns det att droppa destinationen på Facebook eller lagom högt över häcken så att samtliga grannar hör. Inte bara den man pratar med för stunden.

Den inre resan betyder inget, den yttre allt.

•••

Solen skiner från klarblå himmel över de franska Alperna. Där borta i horisonten ser Europas högsta punkt, det runda snöpösiga Mont Blanc, ner på de vassnästa uppkomlingarna runt omkring.

Väljer omsorgsfullt ut ett ställe i snön där jag kan ta del av den magnifika utsikten och skala min apelsin i lugn och ro, utan att riskera att få en av mina söner eller någon annan vildsint offpiståkande ungtupp i skallen.

Lägger skidorna upp och ned så att de formar en avlång bänk och sätter mig ovanligt stelt och klumpigt. Åldern, den höga höjden och de långa och bitvis branta pisterna har fyllt lårmusklerna till bredden med mjölksyra.

Märkligt, apelsinerna är alltid goare och saftigare utomhus. Och allra godast då man vilar i lugn och ro med sina egna tankar efter en kroppslig ansträngning med ett naturpanorama framför ögonen.

Så stor och grann och omväxlande den är, jorden. Så små vi människor ändå är…

•••

– Pappa, kan du skala en apelsin åt mig?

Dottern har aldrig gillat att åka lift. Men idag har det gått riktigt bra. Hon är rosig och glad och vi delar upp klyftorna i det soliga skogsbrynet bredvid backen.

– Vad god och saftig apelsinen är, säger hon belåtet.

Det har gått en dryg vecka. Nyss i Chamonix med de vuxna sönerna. Nu i Malmabacken i Malmköping med den tolvåriga dottern, för den relativa rättvisans skull.

Chamonix och Malmköping. Två olika planeter. Samtidigt två sidor av samma mynt.

Det beror liksom på hur man ser på saken. Och om man värdesätter den inre resan mer än den yttre.