Gubbtennis på liv och död

-->

Lek och allvar. Krig och fred. Gubbtennis och Grand Slam-final. På en och samma gång.

”De ä inte så lätt å förklara för en som int begrip.” Så sa han, Ingemar Stenmark.

Just precis så känns det när jag ska förklara vad som händer med mig och många män när det vankas MATCH.

Man kan vara precis hur mycket kompis som helst – före och efter. Man kan vara fullt på det klara med att det är skitsamma vem som vinner – före och efter. Och man kan inse att det viktigaste med en gubbmatch i tennis är att man motionerar och har kul – före och efter.

Men så drar uppvärmningen igång och så börjar man snabbt ömsa skinn. Försöker han passera mig redan på inbollningen? Vad är det för larv? Det där ska han få äta upp…

Letar med ljus och lykta efter saker att gå igång på. Vad var det där? En nedlåtande blick? Underskattar han mig? Nu är du illa ute…

Hittar jag bara det minsta lilla att reta upp mig på slår adrenalinet, testosteronet och allt det andra i min hormoncocktail till med full kraft. Grrr…

I slutet av april brukar jag flyga med ett gäng tennisgubbar från Nyköping till Kroatien. Vi umgås, får några dagars doft av försommar och inviger utomhussäsongen.

Trevligt! Avkopplande! Och fruktansvärt jobbigt!

Den självutnämnde tävlingsledaren, vi kan kalla honom Peter Moore, sköter lottningen ensam på sitt hotellrum. Både i singel och dubbel.

För att om möjligt förbättra sina egna möjligheter i den interna turneringen brukar han rigga spelschemat så att jag och, vi kan kalla honom Jonny Bengtsson, möts i den första singelmatchen.

Jonny och jag är yngst i gänget och ungefär lika bra. Peter Moores tanke är förstås att vi ska ta kol på varandra direkt, så att han kan träda in när vi lekt rommen av oss.

Ifjol höll uppsåtet på att lyckas. Jonny är också en riktig vinnarskalle. En sådan där som gör allt för att vinna ett parti Fia eller en gruspremiär i Kroatien.

I fyra och en halv timme (4,5) nötte vi på i gassande solsken. Vid ett tillfälle hängde vi mot staketet helt utpumpade efter ännu en galen bollkamp. ”Ge dig någon gång”, pustade jag. ”Aldrig”, frustade Jonny.

Varför ta ut sig så när man är 57 år? För att vinna en tennismatch som egentligen inte betyder någonting? De där ä’, som sagt, svårt å’ förklara för en som inte begrip.

Hur det gick? Jag vann, med 7-6, 6-7, 7-6. Och senare hela singelturneringen, trots Peter Moores riggade lottning.

Nu har det gått ett år och vi är här i Biograd igen. Är du revanschsugen, Jonny? Är ni beredda Peter, Totte, Lasse och Bank-Uffe?

Det är jag!