Hyllning till en häst

Yes!
Jag förmodar att de flesta av mina bloggläsare är för intellektuella för att ens ägna travsporten en tanke.
Men det skiter jag i. Travtränare som jag är på fritiden.
Igår vann Chantal Velvet på Mantorp – med sex längder.
Våren 2015 var hon i kanonform och vann lopp på lopp. När vi kom hem från Borlänge efter en imponerande seger tvekade jag om hon skulle få gå in i stallet eller ut i hagen några timmar.
"Hagen, det är hon värd", tänkte jag.
När hon skulle tas in ett par timmar senare hade hon trampat snett. Kanske på en sten, kanske på en rot, hur som helst, hon var riktigt halt.
Röntgen, neeej, hovbensfraktur, lång vila i ensamhet medan de andra hade skoj i hagen, tävlingsuppehåll i nästan ett år istället för en planerad V75-start.
Efter lång rehabträning och upptrappad träning var det äntligen tävlingsdags igen i våras.
Vad hände? Jo hon hade något lömskt virus och klappade ihop totalt på upploppet.
Puh, ytterligare fyra månaders vila från tävling.
Hela sommaren gick, men nu i september var det till sist dags igen. Men vad händer då?
Hon galopperar i start efter start. Trängd av ett annat ekipage in på innerplan, rycksnöret till örontussarna fastnar i svansen, för hård laddning från start...
Men igår! ÄNTLIGEN! Vinst med sex längder! På Mantorp! Med Linda Sedström i sulkyn.
Som vi har väntat och kämpat och längtat efter den här segern!
Jag som tränare, Håkan som fodervärd, Mats som kusk och hästnaprapat, Nisse som chaufför och alltiallo, Katarina som lagar mat när jag är i stallet...
Och inte minst Chantal själv. Som tålmodigt läkt ut sin skada i sin ensamhet för att någon gång i framtiden återigen få chansen att gå i hagen med de andra, och kanske till och med visa vilken häftig springare hon är på travbanan.
Tack underbara, härliga, tålmodiga Chantal Velvet!
Tack för att du påminner mig och din omgivning om att man aldrig, aldrig, aldrig ska ge upp!